Varning för ett väldigt djupt inlägg, så ni som inte tål ”klag” klicka er genast härifrån.
Nej men visst är detta med kärlek fruktansvärt svårt, jobbigt, kämpigt, ledsamt o ibland helt perfekt?
Jag tycker i alla fall det, men jag är en person som egentligen aldrig har fått någon bra erfarenhet av kärlek.
Visst har jag varit kär, på riktigt dessutom. O det vet jag att inte alla fått chansen till att vara. Men jag kan inte påstå att jag var lycklig, för det var jag väldigt, väldigt sällan. Istället så tyngde kärleken ner mig mer än någonting någonsin gjort.
Den förstörde mig på ett sätt jag inte trodde något kunde göra. Blev en helt annan person än mig själv, och det skrämde mig. Men jag insåg det inte förns det gått ett x antal år. Men när jag väl insåg det, var det dags att ta tag i det, få tillbaka mig själv och mitt liv.
Sagt och gjort, men tro mig det var inte så lätt som det låter här. Det tog oerhört mycket tid och ork men jag tog mig tillbaka.
Det har dock förstört mycket då jag har väldigt svårt för att släppa människor inpå mitt liv o låta dem stanna där. O jag har haft oturen att varje gång jag låtit någon faktiskt få komma nära, så har jag blivit lämnad.
O inte den typen lämnad där du haft ett förhållande i en tid o det inte funkat pga bråk osvosv. Utan allting har alltid från hela första början varit komplicerat med mig. Jag vet inte om det är jag, eller om jag helt enkelt väljer ”fel” så som alla säger så fort det skiter sig.
Jag väljer på att inte tro på det sistnämnda, men om det inte är det så gör det mig mer frustrerad då jag inte kommer fram till någon vettig fundering. Jag har på senare tid börjat tro att dethär inte bara är en fas, utan något som aldrig kommer gå över. O det skrämmer mig, att jag faktiskt börjat tro att jag aldrig kommer kunna komma över steget jag alltid haft problem att kliva över och skaffa mig ett riktigt, lyckligt förhållande.
Jag är förtillfället kär upp till öronen och vet inte vart jag ska ta vägen. Har kämpat med detta länge, tog mig mod o kände efter vad jag verkligen kände, och berättade för honom. Vilket inte var så lyckat till en början men jag släppte inte taget så lätt o månader senare var det stora framsteg. Men inte stora nog.
Det är såklart minst sagt komplicerat även detta, och det tär på mig. Men det har slått mig nu och flera gånger innan, att så som detta har varit, ska det inte vara. Jag vill inte behöva kämpa hela tiden, kämpa tills man inte orkar mer o ger upp. Men sedan väcks ett litet hopp o man är tillbaka i fällan för att sedan bli lämnad, igen o igen.
Jag förstår inte varför det ska vara så svårt, att stå för vad man tycker. JAG GILLAR DIG! Så, there it is. Så enkelt ska det vara o säga vad man tycker. Men jag tror folk, o även jag är alldeles för oroliga för vad folk runtomkring tycker.
Jag är en tjej som egentligen är oerhört stark o oftast vet vad jag vill. O gillar jag någon, är jag inte rädd o visa det för hela jävla världen. Men ibland har jag känt att jag inte varit tillåten till att göra detta, vilket sänkt mig. Det har gjort mig osäker.
När jag ändå är igång kan jag tillägna några rader till de killar som fått mig till o tro att det ens finns något hopp för mig, – grattis, ni har förlorat en tjej som inte är som alla andra, som står upp för vad hon tycker, känner och för vem hon är. O jag vet att det är många av er som kommit tillbaka till mig när jag väl gått vidare, o till er vill jag faktiskt verkligen bara säga -Skyll er själva o dra åt helvete!
Men tillbaka till det jag ville få fram, är det inte underligt, att man fortsätter att söka efter kärlek? Fastän man gråtit så många tårar, kippat efter luft, önskat man bara försvann, faktiskt känt smärtan i bröstet bara man tänker på personen, känt ångesten som tär på en så man vet varken ut eller in, upp eller ner, är det inte underligt?! Men vi fortsätter, ni gör det, jag gör det. Jag har lovat mig själv ”aldrig igen” så många gånger. Men nu sitter jag här igen o låter ångesten äta upp mig inifrån.
Har svårt o förstå hur kroppen o hjärnan kan reagera så hårt på känslor för en annan person som man bara känt en del utav sitt liv. Jag har klarat mig ensam hela livet, men när personer kommer o sveper hela din värld upp o ner för kanske bara någon månad, o de sen försvinner, så känns det som man inte kan fortsätta utan den personen. Hur fan kan det vara möjligt att man ens tänker så, egentligen?
Det jag egentligen menar är att jag vet själv, innerst inne att smärtan går över. Men väntan gör ont. O ovissheten om jag någonsin kommer över steget jag aldrig kan ta, eller föralltid älskas o lämnas? Guess I’ll have to wait and see.
Dethär blev ett oerhört djupt o långt inlägg men jag tror fler av er känner igen er mer än väl i det jag skriver, så jag tar på mig den.