Jag ler. Jag skrattar. Jag pratar. Jag unmgås.
Jag ler inte längre. Jag gråter. Jag stänger mig ute.
Känslan av att falla men aldrig slå i marken har vi alla känt, men den känslan och all ångesten och deprissionen och ätstörningarna gör att jag inte klarar av någonting längre.
Jag är 15 år och går igenom rena helvetet.
Vill skriva av mig lite så..kom inte på så mycket så de får bli detta.
Kommer jag på mer så blir de fler inlägg.
xoxo