Sitter helt jävla ensam i sängen på en fredag och är allmänt sur, arg, ledsen, deprimerad, sviken och besviken.
Alla dissar och sviker en så jävla mycket. till och med dem du minst anar sviker en. Helt jävla otroligt.
Mår så jävla dåligt och när jag verkligen behöver dig så finns du inte här. Som om du är på en helt annan kontinent. Jag har inga ursäkter till varför jag kan bete mig som ett as ibland, men de som gör mig så jävla besviken är att du vet hur jag mår, du vet hur dåligt jag har mått dem senaste veckorna och ändå går du loss på mig. Du får mig att framstå som om de e jag som är boven. Fan pallar inte det här mer.
Finns de några hjältar där ute?