Ja, jag är bara 23 år gammal och har ”redan” hunnit vara med om såå mycket som majoritet av folket inte behöver vara med om (tack och lov) nu är jag inte helt borta. Jag är högst medveten om krig och katastrofer som sker runt om i världen. (Har tex nyss suttit och sett en dokumentär film om tsunamin i indiska oceanen så, ja lite orienterad är jag. Och ser faktiskt sjukt mycket dokumentärer. Men de jag syftar på är att i princip har jag levt ett ”vanligt Svensson liv”
Men strunt samma. De jag försöker komma fram till (om än ganska fumligt) så är de så att jag under åren har utvecklat ett katastroftänkande. Jag har under flera år varit så otroligt orolig för min lillebror. Och praktiskt taget tänkt varje dag att idag kanske är dagen jag får ”DET” samtalet.
Han har ju som bekant varit minst sagt varit ganska…. Busig?! Ja jag vet exakt vad en del tycker och jag kan förstå dom. Men jag känner honom och de är skillnaden för de gör inte ni. I vilket fall så är det något jag har känt och tänkt så fruktansvärt länge.
1,5 månad efter han hade gjort sig känd i ca hela Boden (ja ni vet vad jag pratar om) så besöker jag, mamma, pappa, Jimmy och Jonte honom på johannisberg. De exakta datumet för besöket var den 19:de december 2011. Och ja de är fruktansvärt att måsta lämna min älskade lillebror där och fara hem (som om inget har hänt) så att säga hejdå var lika fruktansvärt varje gång. Jag minns att jag fick en stor varm kram av honom och jag pussar honom på kinden och säger ”jag älskar dig”
Ja alla sa ju givetvis hejdå. Och så var det jontes tur att säga hejdå. Dom kramar om varandra och Jonte säger ”fan sköt dig nu brorsan så åker vi till Jamaica när du kommer ut. Jag älskar dig) lillebrors svar blev ” ja fan de är lugnt, älskar dig”
Men det blev aldrig någon resa för dom bästa vännerna. Jag tror dom hade varit vänner i mer än halva sitt liv. Men bara 2 dagar efter besöket i Kalix får jag ett samtal på morgonen då jag precis kommit till jobbet. Jag såg på displayen att det var mamma som ringde. Jag tyckte att det var lite konstigt att hon ringde så pass tidigt på morgonen. Klockan var inte ens 08 på morgonen. Jag svarar och hör direkt att nu har det hänt något jävligt illa. Hjärtat slog så hårt och jag fick verkligen kämpa för att få luft. Och jag räknade bara sekunderna och tänkte Tim är död. Nu kommer det jag har fasat för så länge. Mamma säger att det har hänt något fruktansvärt. Sen tar det någon sekund och jag säger… Säg det bara. Säg de på en gång. Och hon säger Jonte är död.
De var en fruktansvärd känsla och jag skämdes verkligen över hur jag kände. Första sekunden tänker jag Åhhh Gud de var inte Tim. De var en märklig känsla av lättnad. Men sekunden senare går de verkligen in vad mamma just har sagt. Nej det var inte min lillebror men de var så nära en lillebror Man kan komma.
Han hade ju varit hos oss såå mycket under åren. Så jag blir ju fruktansvärt ledsen. Jag tänker på sista gången jag hade sett honom. Bara två dagar innan då han kramar min bror så hjärtligt. Man såg verkligen hur mycket dom betyder för varandra.
Sen minns jag inte vad som hände. Jag vet inte om jag for hem, men jag tror att jag ringde Jimmy som också var bra kompis med Jonte och han blev ju väldigt ledsen såklart. Jag minns att jag tänkte på hans mamma, pappa, lillebror…. Ja alla hans anhöriga.
Och givetvis tänker jag på min lillebror. Herregud han sitter ju helt isolerad och vet ingenting. Och vem ska berätta de för honom och hur kommer han reagera?!
Ja allt var bara så fruktansvärt han fick bara bli 18 år gammal.
Jag vet inte vad mer jag kan skriva om detta. Men jag kan ju säga att denna fruktansvärda händelse minskade knappast mitt katastroftänkande.
Det här är TYVÄRR bara (nej det ör verkligen inte så bara. Men ni förstår vad Jag menar ?!!) en händelse som hänt i mitt liv. Jag har tyvärr mer än en till ”sån här” historia inom mig. Men om jag orkar (det är inget jag vet ännu) berätta om de andra och tredje osv de får vi se. Nu vet ni en bråkdel av något som hänt i mitt liv.
R.I.P JONATAN ❤️