Ja denna lilla krabat är väl de jag lever för just nu. Han är otroligt jobbig och energisk men han charmar brallorna av vem som helst. Han må vara en såkallad ”kamphund” eller av den rasen allmänheten skulle kalla kamphund. Men han är verkligen den snällaste lilla sprätten jag stött på. Om man är deppig eller liknande är det jävligt fiffigt att ha hund. Det är ett måste att gå ut varje dag, flera gånger om dagen. Vilket du med största sannolikhet inte skulle göra om du är deprimerad och inte har hund. Tro mig jag vet. Jag har varit nere på botten och vänt så att säga. Men jag har alltid varit tvungen att gå ut. Och jag tror att det är mycket det som gjort att jag orkat komma tillbaka. Visst jag är väl inte helt mitt fulla jag ännu. Men ändå på god väg. Och det har jag honom att tacka för. Och givetvis mina underbara anhöriga som varit guld värda i allt detta. Sen finns det ju vissa andra anhörig(a) som gjort livet fruktansvärt för mig. Men det är också en person som jag absolut inte skulle bli förvånad av att höra ”empati,vem är det??”ifrån Haha ja ni fattar. Vad ska man göra liksom. Läget är som det är. Och tar jag inte helt fel (vilket jag såklart aldrig gör,ödmjuk som jag är hehe) så säger säkerligen denna peron samma sak om mig. Men faktum är att jag skulle kunna ställa till de ganska rejält för denna person. Vilket jag faktiskt inte gjort. Ja jag vet,Jag halkar lätt in på denna person. Men för mig är det ganska naturligt då denna person gjort allt och då menar jag ALLT för att få det att framstå som att jag skulle ljugit angående rättegången och det jag varit med om. Något denna person vetat om i över 10 år. Så förlåt för att…eller nä fan heller. Jag tänker inte be om ursäkt för något. Jag han fan inte gjort nå fel. Så nej,jag står för det jag säger och jag ska inte behöva be om ursäkt för de eller det jag varit med om. Jag tycker däremot att personen i fråga borde be mig om ursäkt både en och två gånger. Det var nämligen så att jag bad denna människa om hjälp när denna man som nu sitter i fängelse antastade mig. Och det hade han gjort sen jag var ca 9 år. Och detta hade jag burit på helt själv. Första gången jag ”hånglade” t.ex var jag 9 år gammal och han var över 20. Och jag hade inte vågat säga något i flera år just pga att jag var rädd att inte bli trodd. Men när jag var 12 år samlade jag mod till mig och sa som det var. Och jag hoppades ju på att få en stor kram och att personen skulle säga något i stil med ”jag ska fan döda de förbannade svinet, allt ska bli bra Emelie” men ack så fel man kunde ha. Nädå istället fick jag jordens jävla utskällning