Just nu gråter jag. Inte hela tiden, men ibland. Vet inte om det är begravningen eller om det är något annat? men vad skulle det vara?
Min farfar har inte vart sig själv på ett par år. Kände inte honom till slut, fast jag var där och hälsa på ibland. Men han fick stroke en gång, sen dess känner han inte igen någon alls. Inte ens min farmor, tråkigt. Sen har han haft blodförgiftningar flera gånger, så han har väl levt på övertid eller vad man säger. Helt otroligt att han har klarat sig varje gång. Men nu innan han dog så fick han en blodförgiftning, och det gick väl inte göra något åt den här gången.
Men han har inte känt igen mig, eller min bror F på flera år.
Men när vi var mindre, när dom bodde i Halna, så var vi ofta där. Sov över ofta och var ute i skogen jämt och sådär. Dom minnena har jag kvar. Kanske kan säga att jag är glad över att jag inte hälsa på honom när han bodde på äldreboendet. För så ville inte min farmor att folk skulle minnas honom. Jag lova henne att vi skulle komma dit och hälsa på. Vi gjorde aldrig det, och nu är det för sent. Men vi visste ju inte att han skulle gå bort. Så farmor säger att man inte får klandra sig själv att man aldrig gick dit. Hon sa att det var fler som kände så. Som aldrig kom dit.
Men nu vilar han i frid, det var bäst för honom. Han hade inget liv det sista. Tråkigt att säga.
, men så var det ju. Tycker mest synd om farmor såklart. Dom hade vart gifta i 60 år. Det är ett tag. Hon var 15 år när dom blev ihop. Tänk då att mista den man delat sitt liv med. Men, jag vet att hon klarar det. Men jag kan inte få ur bilden ur mitt huvud, när hon gick fram till kistan när dom hade sänk ner den, och grät. Jag ser det framför mig hela tiden.
Nu orkar jag inte skriva om det här mer, tårarna bara rinner ner för mina kinder.
God natt!