Har ni någon gång verkligen blivit tvingad till att säga ”hejdå” till någon ni verkligen älskat utav hela ert hjärta? Det har jag. Känslan när man kramar om varandra och verkligen förstår att det är sista gången man ser varandra och kramar om varandra på väldigt väldigt länge. Man känner verkligen hur man försöker hålla tårarna inom sig. Man vill inte gråta men inser ganska snabbt att det är helt omöjligt. Hur man än gör så kommer det ut förr eller senare. Känslan utav saknad måste gråtas ut. Det är en sten som måste lätta från hjärtat och man måste försöka kasta bort stenen och försöka att aldrig se den mer. Men hur man än gör blir man påmind utav dig, just dig! Hur man än gör finns saknaden kvar i mitt hjärta. Alla minnen, alla stunder vi tillbringade tillsammans. Inners inne saknar jag dig fortfarande även fast jag inte vill sakna dig.
