Vaknade strax efter sju, drömde halvt om en låt, Björn Afzelius Tusen Bitar
Fy satan vad den är vacker, den påminner mig om min barndom, jag förknippar den starkt med när mamma och pappa separerade när jag var 7 och 9 år, sen hittade de tillbaka till varandra igen och levde ihop ända fram till pappas död 2011 <3
Blev lite sentimental på morgonkvisten, men på ett vackert och lugnt och skönt sätt, det är fint med känslor, att inte stänga av utan att vara kvar i dom.
Sen ringde jag och pratade med underbara Kim, mest jag som skrattade och pratade, fy fan kan knappt sitta upp i sängen för jag har sån träningsvärk 🙂
God morgon på er alla och hoppas ni får en fin fredag vart ni än befinner er <3
