Jag har någonstans att bo men inget hem. Lägenheten hatar jag. Mitt rum är en städskrubb och jag överdramatiserar som fan för att jag är ledsen. Jag avskyr att mamma och pappa slutat älska varandra. Tårar. Kedjerökning. Ont i magen.
Mamma vet inte om vart hon skall bo och gråter mer än någonsin. Det skaver hårt. Familjen finns inte längre. Det finns bara jag, pappa och Jonathan. Eller jag, mamma och Jonathan. Inget omfamnande vi.
Ingen dans på rosor.