En kille som är glad. – aforismens bläck

Jag satt på en uteservering i Stockholm en gång. På en gata vars namn på en skylt jag inte kommer ihåg. Till mitt försvar kommer jag ihåg att jag drack morgonkaffet, att det var slutet på juli och att solen sken på himlen mellan höga hus så att min rygg värmdes. Jag studerade morgonens lokaltidning och gav generöst men onödigt en tanke åt någon som blivit skjuten någonstans för långt bort för att bli ledsen. Men dessvärre tillräckligt för att gå ner mig en sväng.

Jag traskade med en mindre glad min innanför tröskeln till kafét där mina tankar blev abrupt avbrutna av en människa som gestikulerade ovanligt mycket för att beställa någonting. Jag ställde mig bakom den förunderliga figuren i väntan på att kaffet skulle fylla min kopp igen. Fördomsfull som jag är tänkte jag bara att personen med gestikuleringarna var knäpp och lämnade tanken på denne omedelbart när jag insåg hur mycket karaktär det var på byggnadens inredning. Alla stolar var av olika slag, borden likaså. Den ända liknelsen var egentligen att samtliga möbler var av olika sorters träd. Kaffet blev påfyllt på nytt av den unge mannen bakom disken.

Jag gick ut igen i hopp om att solen fortfarande lös-vilket den till min förvåning gjorde. Jag skummade igenom det fjärde uppslaget, sedan stannade ögonen upp när öronen började lyssna. Trots personerna i min omgivning på uteserveringen i slutet av juli var det förhållandevis tyst. Så tyst att det blev störande och därmed tog nyfikenheten vid. Jag började se mig omkring i tron om att mina öron lurade mig. Det visade sig vara som så att dem inte gjorde det. Mina öron hade så rätt dem kunde ha i detta svårtolkade scenariot. Några bord framför mig satt två kvinnor, varav den ena-personen som var knäpp-gestikulerade på ett sätt som inte var olikt hennes uppförande på insidan. Den andra kvinnan mittemot henne nickade och tog upp sina händer och började också gestikulera.

Då slog det mig rätt hårt i ansiktet-de var ju döva. Plötsligt förstod jag kvinnans anledning till att i mina ögon verka knäpp. Jag uppfattade hela situationen som genant. Jag var helt ute och cyklade med mitt beklagliga försök till att döma kvinnan framför mig i kön. Jag fick en känsla som innehöll en påtaglig mix av genans och dåligt samvete. För att ersätta den känslan så bestämde jag mig utan tvivel att jag se tvungen att göra henne varse om mitt dåliga samvete till gagn för min emotionella tillvaro. Jag stapplade fram mot kvinnan som lyfte blicken från sin samtalspartner upp mot mig.

Jag ville ju bara dö när jag förstod att hon självklart inte hade hört mig. Så fruktansvärt pinsamt. Panikslaget fumlade jag fram en penna ur bröstfickan och tog lite förtvivlat hennes servett och skrev slarvigt ”hej”. Hennes oförstående blick förändrades lyckligtvis och hennes mungipor åkte upp. ”Herregud vad vacker hon är” var vad jag tänkte. Hon sträckte fram sin hand mot mig som om hon ville ha någonting. Sekunden efter kopplade jag att hon ville ha pennan. Följaktligen gav jag henne pennan från bröstfickan till henne och hon skrev ”hej”. Min osäkerhet släppte lite och jag kände att jag bara måste berätta för henne om hur sanslöst vacker hon var. Så jag tog tillbaka pennan och skrev ”Du är VÄLDIGT vacker”. Jag kände av den där osäkerheten igen när jag tänkte på hur hon kanske skulle reagera. Slutligen, efter en eller två evigheter (3 sekunder) så lämnade jag över servetten till henne för andra gången. Till början såg hon ut som hon helt plötsligt inte kunde svenska längre. Mitt hjärta pumpade så hårt att jag hann grubbla över om mitt bröstben skulle hålla. Sedan log hon ett brett leende så att hon blottade sina saltvita tänder.

Och där tappade jag alla ”jag ber om ursäkt”-tankar och blev bevisligen väldigt upptagen (eftersom jag inte kunde göra annat än att stirra på henne). Jag är lite osäker på om det var hennes fantastiskt vackra ögon med sin blå nyans som förstummade mig eller om det var hennes hår som låg likt en ängels. Hon stirrade oförstående tillbaka på mig-vilket jag förstod med tanke på att jag måste uppfattats som en galning eller någonting ännu värre. Hjärtat slog i tusen men efter något som verkade som en evighet så samlades mina tankar en aning och jag fick äntligen fram ett ”hej”.

Jag trodde inte mina ögon. Fanns den här människan på riktigt? Var det ens en miljontedels chans att det inte var en dröm det här? Jag började verkligen tro att jag var knäpp. Hennes leende försvann efter ett tag, troligtvis på grund av den killen framför henne som gav uttryck för att han var någon ensam, desperat jävel.

Hon tog pennan igen och började skriva. Efter fem eller sex nummer förstod jag att det var till hennes mobiltelefon. Jag blev överrumplad över vad som hade hänt mig den senaste minuten. Hade hon-den finaste människan jag någonsin sett, precis gett mig hennes nummer?

Åh jäklar vad glad jag var. Utan att jag tänkte på det hade jag ett ovanligt brett leende för att vara mig tills jag insåg att jag tidigare på morgonen ätit en macka med solrosfrön på. Risken var alldeles för stor för att utmana-solrosfrön fastnar enligt min egna erfarenhet fort mellan tänderna.

Det här, allting, var helknäppt. Men så himla fantastiskt på samma gång- jag stod ju fortfarande framför henne och såg in i hennes ögon. Med tanke på eventuella solrosfrön som kunde vara förödande så blev situationen plötsligt lite olustig. Vem trodde jag att jag var som bara kunde klampa på och avbryta ett samtal sådär?

Jag gjorde någon gest som förmodligen var lätt att misstolka men som jag menade som ett tack. Jag gick raskt tillbaka till min stol under tiden jag kände av röda kinder. Plockade ihop min tidning som numera var totalt ointressant och lade den tillsammans med pennan i min portfölj. Jag hade inte ens tagit en mun av kaffet men gick därifrån osäker men samtidigt lyckligare än vad jag på länge varit.