Jag har blivit erbjuden att delta i en tävling där man skall skriva om Kungsbacka. Det här är mitt bidrag. Ha en fin kväll!
Om Kungsbacka (vore) mina drömmars stad?
Om byn, inte stad. Jag upplever i största allmänhet att det via begreppet i sig negligerar andra städer. Om byn vore mina drömmars stad så skulle människor hälsa gladeligen på en när man traskar över det människoöversvämmande torget om alla dagar utan juni-juli-dagar. Då kanske det är mer än ett par kråkor som sitter och stirrar. Eventuellt en pensionär som kommer gåendes från att ha spelat på lotto vid hemköps förbutik.
Om byn vore mina drömmars stad skulle kärleken till kultur och tolerans genomsyra ungdomars tillvaro i större utsträckning. Just nu interpreterar jag de flesta som tomma. Det vore fint om det inte var påfallande avsaknad av lyrik, musik, glädje och utbyte och inte låta sig förvisas av normativa strukturer som säger åt alla flickor födda -96 att ha på sig Prime Boots köpta från en av dem finaste köpcentrumen i Sverige. Som jag förövrigt på riktigt föreställer mig är det enda köpcentrumet i Sverige som på ett sätt varit missgynnsam för sin kommun;Kungsmässan pulvriserar hänsynslöst livet i innerstaden.
I en dröm slog jag upp balkongdörren som vetter ut mot kullerstenarna som besmyckar torgets mark. När himlen är åskblå och det viner om alla fina människor som över någon minut finns där, just på torget. När den stackars butiksägaren till Gino inte är själv med sina kostymuppsättningar eller när det faktiskt är en eller två kunder på glasögonbutiken bredvid Tullen. När den gamle möter den unge och pratar i absolut sinnesro eller när någon tar sig sin dyrbara tid och hjälper den äldre med rullatorn. Men det här är ingen saga.
Jag blir däremot himlans glad när jag tänker just på Tullen. Min förkärlek till bistros generellt sätt är påtaglig, men just Tullen är något speciellt. Om soldagar finns inga förfrusna människor där som gör en osynlig. Inga brådmogna futurumflickor med förväntningar eller människor med stenkänslor. Här är människor vidöppna och varma. Och jazzen i bakgrunden är så vacker som man hoppas på. Alltid.
Kungsbacka är till sin karaktär mycket transformativ; om gråa november och resten av de åtta månaderna när solen är i ide är ”staden” precis som vädret. Så den kanske är ofrånkomligt ombytlig, för när solen vinkar hej blir staden en färgsprakande explosion med människor som visslar för sig själva och folk som sitter med bara fötter med ett jordgubbspaket bredvid sig vid Hamntorget. Närdet finns honung i allas sorgfria själar.
En besynnerlig stor del knark, sprit och våld. Och Wallys pizzeria där svikna hjärtan sitter om nätterna. Men tänk er all makalöst bra dans på alla klubbar! Och alla fördelaktiga kontaktnät! Alla välkomnande kvinnor påfrisörsalongerna. Alla underbara småbutiker medostbutiken i spetsen på Storgatan. Alla engagerade och föredömliga personer i ideella föreningar.
Om Kungsbacka vore mina drömmars stad skulle jag somna gott om isande nätter när jag vet att det finns hemlösa som lever ut sina trasiga år precis just då. När den sjuke släktmedlemmen blir omhändertagen, tak över huvudet och får hjälp med sin alkoholism. När den nyskilda föräldern med två barn i ovisshetens namn lider av sorgliga sömnlösa nätter och oro för att den beklagliga skaran sårpärlor till boenden finns. Människor som tjänar slanten mindre får en skvätt medlidande men där undertonen osar likgiltighet.
Men det är ju skönt att Kungsbacka är en av de rikaste kommunerna i Sverige.
Om Kungsbacka vore mina drömmars stad skulle den här texten aldrig bli skriven.