Aprilkvällarna 2012. När jag ser henne viker sig knäna och hjärtat slår sådär fort som om det är en film.
Nu har det gått ett år sedan dess och jag har fortfarande fjärilar när hon andas mot min hals. Det gick inte att undgå att bli kär och nu vill jag hålla handen jämt. Vardagliga saker blir exploderande stjärnor när hon är där. När iskalla väggar blir till skimmerrosa rosévin och jag bara vill
hångla med henne tills vi dör eller tills vi får kramp i tungan.
När jag går igenom trasiga dagar finns hon där, tänker och ger råd. Hon är så himla smart, eller kanske inte smart men allmänt vettig. Om någonting verkar gå åt helvete utgår hon från situationen som är och gör det bästa av det, vilket är en av de bästa egenskaperna med min rockstjärna.
Hon är genuint trevlig-inte sådär jobbig och hängande över en. Hon är väldigt mån om sig själv, tar ansvar för sin träning med allt vad hon håller på med, sin kost och sin helhjärtade eld med sitt jobb. Även ifall saker är tunga tittar hon på den lätta sidan, jag är löjligt avundsjuk på henne när det kommer till det där.
Hon har en bisarr och underbar humor fylld med barnsliga magskratt. Åh, när hon ler. När solen tar fram de vintergömda fräknarna på näsan blir hela hon lavendellemonad om somrar och mitt hjärta kommer alltid vara hennes.
När vi kramas och jag känner himlens sötma och doft är jag hemma.
Hon är ju min dröm och jag håller krampaktigt med handen runt den drömmen.
När jag ramlade in i dig, tappade jag bort mig och jag lämnar dig aldrig för då finns inte jag kvar.