Krampaktigt håller händerna i räcket. Man kikar ner och svindeln kickar in. Darrande underläpp och skakig röst. Där nere står många man känner och alla som är något. De skriker åt mig. Hoppa då för fan. Är du feg eller? Mina händer blir vita. Ingen är bakom mig. Jag är ensam. De där nere retar mig. Våga då. Panikångest. Ja men jag måste ju hoppa. Men tänk om det inte alls är djupt? Eller om jag gör magplask? Skärp ihop dig nu. Ta ansvar. Du är inget barn längre. Hoppa då. Men jag… Jag hoppar nu. Jag hoppar från tian.
Om att hoppa in i vuxenvärlden. Blir så jävla trött på det där. Jag hatar ordet ANSVAR. Det låter så himla tungt på något sätt. Överge barndomens potpurri av lyckokonfetti och ersätt det med gråa dagar bakom ett skrivbord. Jo men det låter ju vettigt. Ägna tid åt politik för det är ju väldigt upppiggande?…. Läs helst allt av Jimmie Åkesson för det är såååå berikande. Jobba. Helst inte på något jobb där du trivs för då kan du ju haschtagga #Hatarmittjobb och få några sympatiretweets.
Men folk är bakom dig, du är inte ensam. Faktiskt flera hundrastycken som står bakom dig med precis samma underläppar och gråtiga halsar. De där nere retar dig eftersom de själva är där nere. De har redan hoppat. De är förlorade. De var i ungdomens paradis men hoppade ändå. HOPPA FÖR FAN INTE FRÅN TIAN OM DU INTE VILL. DET KAN GÖRA ONT.
jamen dina texter är det finaste jag någonsin läst