GENERATION LIPIG?

Jag är en av människorna i generation Lipig. Jag är född 1994. Och jag vet inte riktigt vart jag hör hemma i min generation. För att närma mig det här ämnet så låt mig börja med en fråga ni kan fundera över. Vad svarar vi när människor frågar hur vi mår? Föreställ er ett möte med en person som inte är förankrad nära dig men ändå är någon bekant som du i något avseende vill prata med. Jag tänker mig nämligen att majoriteten av alla möten vi har på daglig basis är sådana möten med personer av den relationskaraktären.

Hur svarar vi då? Allt väl?
– Jo tack bra men lite trött.
– Jo tack bra men lite seg.
– Jo tack bra men är lite stressad.
– Jo tack bra men det är mycket nu.
– Jo tack bra men har lite ångest.
– Jo tack bra men har ont i huvudet så jag gick inte till jobbet.
– Jo tack bra men känns som att mina arbetskamrater är trötta på mig.
– Jo tack bra men trivs inte på jobbet.
– Jo tack bra men har sagt upp mig så jag har inget jobb.
– Jo tack bra. Har sökt jobb nu. Men jag kan ju inte jobba var som helst så jag sökte bara där jag ville ha.
Jag upplever vid första analys ett mönster. Ett mönster karakteristisk och fundamentalt för generation Lipig. Jag menar att vår generation tenderar i allmänhet att vara respondenter med ett positivt svar med reservation för någonting dåligt. Vi älskar ordet men. Vi använder ordet ”men” på ett ganska briljant sätt, som en ingång till samtal. Detta mot bakgrund av den relation man har till personen (som jag nämnde inledningsvis) renderar i att vi lär känna varandra bättre, vilket är bra. Men det är inte den änden jag vill peka på här.

Jag vill peka på att vi älskar att använda ordet ”men” för att kunna lipa. Våra föräldrar, de som är födda på 60 och 70-talet, har aldrig någonsin tidigare varit så snälla (eller dumma?) mot sina barn som de var. I sin goda anda kombinerat med en samtid där samhällets ledord var möjligheter och tillväxt blev vi curlade, skämdes bort och fick oss att känna efter för mycket. Levnadsstandarden för oss var och är så hög att vi letar efter saker att prata dåligt om, eftersom att prata om tråkiga och dåliga saker i allmänhet har ett högre attraktivt värde än bra saker. Det tycks vara så att vi behöver vara lipiga. Vi behöver gnälla. Vi behöver säga ”men”. Det finns en grundsats i vår generation som uppmuntrar vår lipighet. Detta kanske inte gjordes med avsikt, men våra föräldrar är konstruktörer av detta, vår generations axiom.

Vi känner efter för mycket. Vi sjukskriver oss. Vi har ångest. Vi spenderar tusentals kronor på psykologer som skall redogöra det svaga i oss och befria oss från oss själva. Vi är alltid lite trötta. Vi är stressade. Vi är oroliga. Somliga kan inte sova. Andra kan inte äta. Vissa vågar inte bada med skolklassen för att de tycker att de själva är för feta. Vi måste sluta se problemen som murar och se möjligheterna i problemet istället. Att lösa problem. Är jag fet, så måste jag träna. Är jag trött så borde jag rimligtvis sova mer och det är ingen högintellektuell slutsats, en treåring kan tänka så långt. Stressad? Se över ditt liv och planera istället. Ont i huvudet? Drick vatten eller skaffa glasögon. Sluta tyck synd om dig själv. Sluta gnäll. Sluta lipa. En bomb släpps nu. Är du med? DET ÄR INGEN ANNANS FEL ELLER ANSVAR. Det är bara du. Du som väljer och du som får ta konsekvenser av dina val. Ingen annan. Å andra sidan, när någonting går bra så blir det följaktligen du som skall klappa dig själv på axeln, det är din förtjänst. Ingen annans.

För att få någon sorts jämvikt i det här inlägget måste jag självklart se till andra sidan av myntet också. Jag är högst medveten om att vi tveklöst lever i ett dömande, hetsigt och jävligt samhälle, som vi själva har konstruerat. Varje dag man går på spårvagnen är ännu en till catwalk. Vi pressar oss själva i den kapitalistiska andan att utvinna så mycket som möjligt så effektivt som möjligt. Vi stannar inte upp. Vi driver oss själva och vi konkurrerar med datorer och robotar så till den utsträckning att stress och psykisk ohälsa är den vanligast förekommande anledningen till att människor sjukskriver sig. Det är vidrigt och jag känner själväckel när jag inser att jag själv är med i den vansinniga jakten på robotlivet. Vi tävlar med grannar om senaste bilen, vi jämför vad vi tjänar, vi införskaffar oss attribut för att hävda oss, vi tittar på oss och vi tittar på dem. Vi komparerar. I det här hetsiga livet förlorar vi oss själva, vi slutar kanske att känna. Att känna är att vara människa så när vi slutar att känna är det kanske då vi skall vara oroliga på riktigt.

Jag är ambivalent mellan dessa sorters inställningar, jag vet inte vart jag hör hemma. Det kanske är för att jag inte är har en fullständig politiskt tillhörighet. Det kanske är för att jag har en familj med arbetarbakgrund och människorna jag umgås med har föräldrar som är akademiker. Det kanske handlar om uppfostran, att mina föräldrar var undantaget som bekräftar regeln kring generation Lipig och dess föräldrar. Jag vet inte, men att orientera sig mot ämnen av denna känsliga karaktär kanske är ett steg på vägen mot en insiktsfullare person.

Jag är fullt införstådd med att alla människor är olika, alla har ett subjekt och känner därmed också olika. Jag får inte ta mig rätten att bedöma en människas sinnestillstånd eftersom att jag inte är där. Jag har inte den insikten att jag kan säga hur en person får respektive inte får känna. Det är ett synnerligen delikat ämne med risk för att bli kritiserad, men ändå så viktigt att belysa. Det här inlägget är en del av kakan som jag kan bidra med. Hur mår du?
– Jo tack bra, men…