Jag vet inte riktigt hur man sammanfattar ett emotionellt tillstånd, så jag lämnar det så och landar i att jag är kär. Problem som finns finns inte mer och detaljer i livet med en liten nyans av finhet blir helt jävla fantastiska. Det är ju kul när det är så. Men här kommer en liten historia om en som inte mådde som jag gör nu.
En medioker herre gick på en gång en gång. Han levde i melankoli. Halvdana miserabla formuleringar vad beträffade hans liv blev formulerade och världen såg han le fåtaliga gånger om året. Han tyckte inte om mycket, men det han tyckte om tyckte han väldigt mycket om. Påtaglig passion för några speciella sysselsättningar. Ibland uppstod meningsskiljaktigheter mellan han och han. Då vann alltid han. Det var tur. Han såg sig i spegeln en gång och han såg sig själv. Han var rätt ofta själv. Det var då han ägnade tid åt just dessa speciella sysslorna. Kurragömma.
Han började leka i januari. Han letade i magen. Han letade i huvudet. Han letade i bröstet. Han letade hos andra. Han var i böcker och läste om möjliga gömställen. Han letade länge. Så länge att han till slut vinkade världen adjö utan att hitta det.
Vid begravningen stod en äldre tant som ingen kände till. Hon grät så att tårarna åkte som i små kanaler i rynkorna. Hon hittade det han letade efter. Hon hade haft det hela tiden.
Kurragömma med hjärtat.
Hjärtat hade rymt ur hans kropp och gömt sig hos henne han inte såg ofta, men tillräckligt ofta för att ljuga och säga att han mår bra.
-Du.. Hur mår du?
-Bra tack.
-Säkert? Du ser trött ut.
-Jag sov lite dåligt inatt.