Det var en gång några barn i ett rum. Någon stod i ena hörnet och pekade på någon med gropar i ansiktet. ”Ful” sade en ljus ton av överlägsenhet.
Den andra stod i ett annat hörn och pekade på hon med ljus ton. ”Prickikorv” och gestikulerade med fingret på hennes fräknar.
Den tredje stod med gråten i halsgropen och sade med ånger ”dålig” och pekade på den fjärde som satt i rullstol.
Den fjärde satt i det sista hörnet och kunde ha pekat på den första men pekade på sig själv. ”Jag”.
Den med gropar i ansiktet har en allvarlig form av akne och kan inte operera sig. Men det vet ingen om.
Hon med fräknar är född med fräknar och har inte tillåtelse från sina föräldrar att ta bort dem. Och hon är faktiskt fin. Men det vet ingen om.
Han med gråten i halsgropen pekar på den fjärde för att han är osäker och föll för något tryck någon en gång definierat. Men det vet ingen om.
Den fjärde som sitter i rullstol har skelettcancer och är beräknad att ha fyra månader kvar att leva. Men det vet ingen om.
Det var en gång några barn i ett rum. Dem flesta var inte snälla mot varandra. Men den som var snäll dog efter fyra månader. Som beräknat.