En hopplös höstföraktare är vad jag är och för ett tag sedan skrev jag några rader om hur våren är bara för att komma bort från hösten ett tag.
Det var dem där fina dagarna. Dem där dagarna jag saknar. Som jag inte vill skall vara nu men ändå skall vara nu. Jag vill vara hälften där och hälften här. Bara ta dem bra sakerna och stoppa i en burk och spara. Behålla det bra som var och ta med och ersätta det som inte är lika bra nu. Vissa situationer vill man bara ersätta med fina sorglösa sommardagar. Med fina människor och gitarr och öppen eld. När man stannade uppe för att man aldrig ville lägga sig även ifall det var skola dagen efter.
Man ville bara ha vissa person där jämt. Men jämt finns inte. Även fast jag bara villvillvill göra om alla de där fina dagarna gör jag det inte. Inte alls faktiskt. Nu är det andra fina dagar istället. Ibland tror jag bara att jag minns fel, men det finns sånadär kvällar av senapril på bild. Där alla figurer ler och kramas och pussas och allt bara är så himla fint att hjärtat värms. Men nu tas inga sådana kort. Nu ligger färgtonen i svartvit på kort.
Det var nog bättre då. När jag kunde klia mig i bakhuvudet och bestämma mig för att tillsammans med några kompisar åka ut med eka, öl, en kortlek och några fiskespön och fiska tills solen hoppade upp igen och vinkade hej till oss. Eller när jag hånglade med hon som har söta fräknar om soldagarna. Hon som jag letade pärlor med i folkvimlet på Götaplatsen. Hon som jag kom att kalla himlen. Senaprilkvällar är dem där fina kvällarna som beskriver flera månader men som egentligen inträffade för sällan. Det är det jag minns av våren. Dem där fina dagarna. Och kvällarna.
Senaprilkvällarna.