När jag började träna gav jag helt ärligt kanske 2%. Jag hade rent fysiskt kanske kunnat gett 15%. Men mentalt var jag en klar 2%are.
Jag har tänkt mycket på det, det senaste. Hur mycket jag ger nu. Hur mycket gav jag förr?
Iallafall när jag var 2%aren spelade tränarens roll en stor del för mig att gå vidare. Det är ju svårt för en tränare att ha en förmåga att inspirera som passar alla. Jag har ju turen att ha två.
Men återigen tillbaka till mig själv som 2%are utan egentligen någon vilja att bli bättre. Bara att ta mig till träningen var jobbigt nog. Det började alltid på uppvärmningen. Vi sprang runt i salen och gjorde situps, upphopp, armhävningar osv. Jag orkade aldrig hela uppvärmningen. Jag orkade inte ens 2 minuter. Hallå jag är en 2%are.
Det är då tränaren och tränarpepp kommer in i bilden. Jag blev peppad hela tiden. I början alltid upp till 15% min fulla kapacitet då. Sedan mer.
Tillslut ville även jag bli bättre. Då gick tränarens pepp över till att bli mindre viktigt för att jag själv ville.
Tränaren kunde lägga fokus på instruktioner istället för att säga att jag skulle klara av det.
Jag gillar ju fortfarande att få beröm men under höstens träningspass skall jag försöka lägga undan mitt bekräftelsebehov och öva på tekniken.
På Söndag är första Thaiträningen på länge förutom sparringen med syrran i trädgården.
Jag var ju hur pepp som helst innan semestern. Hoppas jag känner samma imån.