Precis nu fattar jag hur kass min axel är. Jag böjde mig ned och skulle ta fram ett rivjärn (jag vet…väldigt Suburbanworkwifeaktigt) och räckte fram armen. Inte alls i någon hastighet, inte med någon styrka eller i någon konstig vinkel utan en helt vanlig rörelse. Ja ni förstår vart det lutar åt.
Så med sorg i hjärtat och en liten förbannelse över mina beslut för ett år sedan måste jag avboka mitt efterlängtade Summercamp.
Det är så många borde gjort, skulle ha tänkt på och vad kunde jag gjort annorlunda. Men jag vill inte ens tänka på dem nu. Skit skit skit.
Nu gör jag som läkaren har sagt: är väldigt rädd om min axel och inväntar remissen för operation.
