Jag gråter ur mitt hjärta. För det är smärta och allt som jag känner hade kunnats hämtas ur vilken kärlekslåt som helst…som spelats på radion för många gånger….
Jag åker hem från träningen men blir tvungen att stanna bilen. Rutan immar igen. Jag har värmen på max för jag fryser.
Jag tänker att om jag inte kan visa vart jag
ska…hur skall jag då kunna veta?
Jag kommer att starta bilen
igen. Svänga ut och sträcka fram armen för att slå på blinkersen.
I mörkret finns det ljus.
Det är som en relation som är på glid fast
jag är båda sidor.
Den ena som bönar och ber. Ta mig tillbaka.
Stanna hos mig.
Jag kan vara allt du vill ha.
Göra allt du vill.
Säg bara vad jag skall göra för att allt skall bli bra igen?
Andra sidan som tittar snett och kanske medlidsamt.
Har burit bådas önskan om kärlek på sina axlar allt för länge.
Som tagit beslutet om att det är över långt innan det uttalades högt.
Den som vill gå vidare som blickar framåt.
Jag sitter fast i något mellanmjölksland
där jag så innerligt hett önskar att jag var hel.
Jag håller händerna som i bön under uppvärmningen när jag långsamt hoppar på däcket.
Ett…två…ett…två…tänker på hur tävlingsgruppen har matcher inplanerade. Hur de har ett tydligt mål inom räckhåll. Och jag flyter runt som en lime vid restaurangen i slutet på universum.
Mitt mål flyttade sig en månad och min längtan efter att komma vidare håller i sig ännu ett tag. Fast bättre hålla i nu än släppa taget.
Jag hör mitt hjärta slå och pulsen ökar sin takt i samma fart som situpsen gör min kropp varm och svettig. De andra gör
armhävningar. Jag fantiserar om att göra dem på en arm. Fast jag kan nästan inte göra dem på båda när jag är frisk.
Fast jag vill.
Viljan borde underlätta mer för mig.
Den vänder mina intentioner
mot mig. Så girig efter att få känna den trötta känslan i kroppen.
Att ligga ned på mattan med kinden mot golvet och det är alldeles tyst inombords.
Jag håller mits för att det är lätt att vara
efterklok och att hungern efter något svårt att definiera tar över.
Instabiliteten gör sig påmind och jag spänner mig för att hålla den
på plats. Det fungerar ett litet tag. Som att försöka på nytt i den
där relationen som redan var på glid.
Den där inga hjärta klappar och
inga varsamma händer är på rätt ställen.
Käkarna spänns och lämnar
märken i tandskyddet. Tar djupa andetag. In genom näsan, fyller
lungorna, pressar ur luften genom munnen vid nästa spark.
Vi byter sparringpartners.
Jag borde brutit innan. Jag borde…så många borde att det skulle räcka att fylla en tunna att kasta i sjön och se den långsamt flyta iväg under tiden jag viskar ett ljust försiktigt mediokert farväl.
En rörelse som jag inte kontrollerade.
En liten harmlös förflyttning av handen när jag missade ett ben och gled framåt och fastnade i hans benskydd. Så snabb och nästan omärkbar vridning av handen. Vikten fördelades om. Motvikten gjorde rörelsen i rotation.
Så stannar världen.
En bil där människorna sitter och talar om allt möjligt. Någon sover och de andra skrattar.
Ingen av dem vet om att det är underkylt regn på vägen.
När däcken når asfalten och de inte får något fäste är det farten som får karossen att snurra. Ingenting att hålla i. Allt som vart så viktigt innan saknar nu betydelse.
Bara vetskapen om vad som
håller på att hända och adrenalinet håller hjärnan på helspänn.
Så stoppar världen att stanna.
Det är glas och skärvor överallt.
Mitt i skärvorna står jag.
Drar tillbaka axeln, rätar på ryggen.
Säger till tränaren att jag hoppar på däcket resten av passet.
Som straff för att jag inte kan kontrollera mig.
För att jag gillar det.
Inte gör det mig något gott att bygga min träning på straff för det kommer sällan någon beröm från mig själv.
Nu räcker det inte att hålla händerna knutna. Fäller in armen under den andra armen och låser fast den.
Jag hör en röst på avstånd som går igenom olika tekniker att få motståndaren på fall. I mitt fall biter jag i
underläppen där jag redan har ett sår. Kämpar för att inte gråta ur
mitt hjärta på träningen.
Fötterna stannar upp och armen lossnar ur sitt grepp. Jag låter den hänga rakt ned utefter sidan. Det börjar bli kallt. Ute är det höst.
Jag rör den fram och tillbaka i fina små rörelser och motstår varje impuls att slå bort de imaginära spindlarna som kryper upp längs armen på mig. Biter mig i nacken och drar ur mitt hår med rötterna.
Efter passet går jag ut i natten
och sedan är jag där jag är just nu och inte kan ta mig ifrån.
Inte ännu.
Men snart.