Rapport från Sjukhuset

Det har ju vart lite flummigt i mitt huvud efter operationen och det är först nu som jag fått iordning på smärtlindringen.

Idag har jag ätit varm mat första gången sedan i Torsdags eftermiddag.

Idag har jag även käkat frukost.
Jag har sovit både på natten och lite på dagen.

I korta drag har det gått till såhär:

Torsdag.
Åt lättare mat och lite godis.
Sov dåligt natten innan operationen. Gick upp klockan 04:00.

Opererades på Fredagsmorgon. Fick morfin sprutor och tabletter samt lokalbedövning som smärtlindring efter operationen.

Hade svårt att sova natten mellan Fredag och Lördag. Fick en sömntablett kl 23:00. Somnade 23:30 och sov till kl 02:00.

Lördag. Åkte hem med en sjuktransport (taxi). Smärtlindringen från sjukhuset börjar släppa.

Är hemma under eftermiddagen. Klockan15:30 gör det så ont att det inte fungerar att vara kvar hemma.

Spenshult har skickat med 2st tabletter som jag redan ätit upp.
De andra tabletter jag fått med mig är paracetamol, arcoxia och långtidsverkande morfin.

Ringer Spenhult som säger att de inte har skrivit ut något recept på mitt personnummer och att de inte har någon läkare på plats. De tipsar om att ta 2st Voltaren. Har bara en Voltaren hemma som jag genast tar.

Ringer 1177 för att höra hur jag skall göra för att få mer smärtis.
De blir förvånade att jag inte fått något recept och ber att få telefonnumret till Spenshult.
1177 och Spenshult kommer gemensamt fram till att jag får söka hjälp på Akuten i Borås.

In till Borås Akut för att få en läkare att skriva ut mer smärtlindring.

Smärtan i axeln är likvärdig den som uppstår när axeln hoppar ur led.

16:56 anmäler jag mig i receptionen på akuten. Svim och kräkfärdig kommer jag in rätt fort till ett undersökningsrum.

Hen undersöker mig och ber mig sitta ned i ett väntrum inne på akuten. Jag försöker ge hen min väska och vill ta hens arm eftersom det snurrar så mycket att jag är rädd att svimma och ramla på min nyopererade arm.

Hen tar inte emot väskan och drar tillbaka sin arm och pekar bort mot väntrummet.
-Dit skall du.

-Skall jag hämta din man och barn?
Jag svarar att jag behöver hjälp innan jag svimmar.
Hen svarar då att det var därför hen ville hämta min man och barn.
Mina barn är 3,5 och 2,5 år. De är i ärlighetens namn ingen hjälp om jag håller på att svimma. Det är inte min man heller med väskor och barn i famnen. Hen som är sköterska borde vart min hjälp.

Sedan vet jag inte vad som händer men jag sitter i en rullstol. Kanske såg hen att jag helt enkelt inte pallade att gå.

Okänslig som få och detta är bara klockan 17:20.

Efter 10 min i väntrummet får jag en morfintablett som inte hjälper. Vilket jag påpekar.

Klockan 19:24 har Snyggingen och barnen åkt hem. Jag har fått en säng men inte träffat läkaren.
Ber sköterskan om mer smärtlindring. Får två alvedon.
Förklarar för henne att jag behöver ha någonting riktigt starkt för att smärtan skall komma ned på en rimlig nivå. Sedan förstår jag att Alvedon kan vara ett bra komplement.

Det får läkaren ta beslut om.

Tjejen bredvid mig hade kommit in klockan 15 och har röntgat båda armarna. Hon väntar på att en läkare skall kolla på hennes plåtar. När den lilla tjejen har fått sina brutna armar gipsade har jag tappat koll på tiden och bara grinar.

Jag har fött två barn, tränar Thaiboxning, min arm har vart ur led x antal gånger det senaste åren. Smärtan i min arm är ingenting jag fejkar. Jag är 33 år. Jag ligger inte frivilligt i en säng på en överfull akut, skriker och gråter oavbrutet en hel kväll.

Hela armen värker och jag ringer på klockan. Sköterskan kan inte ge mig något som läkaren inte ordinerat. Trots att jag har med mig alla papper från Spenshult osv.

Det är läkarens beslut att ta.

Sköterskan gör ingen ansatts till att informera läkaren. Men hon snackar gärna skit bakom hennes rygg när läkaren inte hör.

Läser du detta Anna: byt dina träskor till ett par ljudlösa. Så fort de hör dig slutar de snacka om dig.

Tillslut ligger jag bara i sängen och skriker ajajajaj min arm för det gör så ont.

Sköterskorna ignorerar mig, precis som de gjorde med de andra patienterna. De ignorerade mig både på direkt tilltal när de passerade min säng och när jag ringde på klockan.

När de tillslut behagade att tala med mig var de ohjälpsamma på ett sett som bara trötta tonåringar brukar vara i stånd till.

Kommentarer som:
– Tror du inte att Alvedon hjälper får du inte den.
– Du har ju inte ont nu. Du har ju fått en tablett.
– Ligg ned här i sängen så hjälper tabletten säkert snart.
– Jag kommer om en liten stund (för att sedan inte komma tillbaka)
– Jasså är det du igen.
– Skall vi klippa upp gipset? (Jag är inte gipsad)

De glömde mig i korridoren utanför toaletten. Det fanns ingen klocka att ringa på och när de passerade min säng så kollade de åt andra hållet.

De tar god tid på sig i stå i en grupp inför alla patienter och klaga på den läkaren som är på avdelningen. Under lång tid är läkaren inte på akuten. Sköterskorna säger bara att de inte vet var hen är och himlar med ögonen.

Kommer upp på Röntgen och de skrattar och säger att jag är tillbaka exakt ett år efter förra årets röntgen.

Inlägg 2a Röntgen för ett år sedan

Så först trodde de att jag hade röntgat mig tidigare under dagen.

De skrattar inte när jag säger att jag var hos dem första gången den 27e Maj 2012 och sedan en gång till för ett år sedan och de totalt inte sett att axeln varit så skadad att jag gjort en bankart dagen innan.

Kanske är läkarens beslut att ta.

Får träffa läkaren när röntgenbilderna kommer tillbaka. Hen säger att allt är som det skall och har gett mig en till morfintablett. Jag säger att den inte hjälper utan bara gör mig mossig i huvudet fast smärtan är kvar.

Hen jäktar vidare.
Hen blir oxå rejält utskälld av två olika personer nere på akuten som jag förstår jobbar inom sjukvården men är där med anhöriga. De skäller på hen in Public och skriker om avvikelserapporter, bakjour och andra saker som vi patienter inte borde höra. Samtidigt står sjuksyrrorna och tasslar om att de har så mycket att göra att de inte vill gå förbi patienterna för att patienten skall be om hjälp.

Ur min synvinkel som en patient av stort behov av smärtlindring, godtagbar orsak till smärtan osv så var den utskällda läkaren den enda som var lite mänsklig, lyssnade och i iallafall försökte hjälpa mig.

Lite tur i oturen att det är jag det handlar om. Jag är vuxen, jag är inte rädd för sjukhus eller nålar osv.

Efter att läkaren har tittat på operationssåren och klämt lite på axeln så får jag nytt förband, en spruta och två tabletter. Dessa tabletter, spruta och nytt förband får jag av samma två sjuksyrror som ignorerat och förringat min smärta under hela kvällen.

Den tredje sjuksyrran hade vid det här laget slutat för kvällen. Alla diskussioner rörande vem som skulle äta, fika med vem och när verkade ha löst sig till hennes skift var klart.

Total avsaknad av empati, mänsklighet, hålla handen, uppmuntran och viljan att hjälpa till.

Klockan 02:15 kommer jag upp på ett rum på avdelning E. Där möts jag av en sköterska som sannerligen är väldigt lik Eva Röse. Hon fixar fram mer morfin och en sömntablett. Somnar vid 02:40. Tack Gode Håkan Hellström för Röse kopian. Först då gör inte armen så ont att jag tror att den skall ramla av. 9 h efter att jag kom till Akuten kan de ge mig tillräckligt med smärtstillande så att armen bara gör ”vanligt ont”.

Så fort jag orkar skall jag använda mig av formuläret på hemsidan där man kan ”klaga”

Måste bara vila lite till.