Jaha då sitter man här, man sitter helt tom i både hjärta och huvud, vet inte vad som har hänt vill inte veta, vill inte komma in i verkligheten, vill inte mista dig för jag älskar dig och bara dig!
Att du inte bara kan förstå det och göra det samma tillbaks mot mig.
Vi har haft 6,5 underbara år tillsammans där vi har gått igenom kriser, otrohet ifrån bådas håll och en massa svek och lögner MEN vi har klarat oss, vi har hållit ihop i vått och torrt, alla har vi våra dåliga dagar och alla har vi dåliga dagar ibland men känslorna består, iallafall ifrån min sida men man ska vara två för att älska och tragiskt nog så är jag ensam i den här extremt tråkiga och tragiska situationen, du säger att du inte älskar mig, du vill inte träffa mig men man kan inte alltid fly ifrån verkligheten, den kommer alltid tillbaks förr eller senare och då oftast i ett hårdare slag.
Jag har gått i en ovisshet såååå länge nu, du bad mig att ändra mig och att bli bättre på att städa, plocka undan och visa att jag älskar dig och bryr mig om dig, jag ändrade mig direkt utan att ens tänka på att jag ändrade mig, du uppskattade alla fina saker jag gjorde för dig och jag kände att du blev lite gladare men ändå inte fullt tillräckligt och det gjorde mig ledsen, jag sa inget till dig men jag kände det djupt inom mig, håll det för mig själv, visste att något var fel men jag ville inte förstå, ville inte veta.
Efter ditt första ”krav” på mig så kom nästa slag, du sa att du inte har samma känslor för mig längre, du ville ha ett uppehåll.
Jag har aldrig haft ett uppehåll för jag har tänkt att har det gått så långt att man vill ha d så är det redan kört, jag ville inte ha ett uppehåll för jag ville inte förlora dig, du är ju trots allt mitt allt!
Jag gick till slut med på ett uppehåll för att jag ville rädda det vi hade, ville ge dig den tiden du ville ha för dig själv, samla dina tankar, komma på fötter men samtidigt visste jag att ingen människa klarar det själv, vi skulle vara ifrån varandra i en månad, efter några dagar var det att vi skulle vara borta ifrån varandra en vecka i taget sen skulle vi ta dagen som den kommer.
Jag åkte hem till dig, åkte iväg och handlade till oss på Ica så vi kunde äta något, orkade inte laga mat då alla tankar flödade i mitt huvud så jag köpte med mig en pizza, jag masserade dig och du mig, vi hoppade in i duschen, kramade om varandra.
Du ville duscha i kallt vatten och jag i varmt, vi höll om varandra, åkte in i kallvattnet tillsammans och skrattade, vi hade kul tillsammans, något vi inte haft på väldigt länge, stod och tittade på ditt vackra leende och tänkte ”fan vad jag är glad över att vi står här och nu och har kul tillsammans”, efter duschen ber jag dig att sätta dig i mitt knä och jag håller om dig sen går vi upp och lägger oss i vårt sovrum och jag håller om dig hela natten.
Jag åker till jobbet med ett leende på läpparna, kommer hem till dig igen efter jobb, tar tag i dig och kramar om dig, vi står och kramas, ler, skrattar och pussar på varandra, kände verkligen hur mycket dina kramar betydde, kände att du älskade mig, något jag inte känt på länge, jag blev så otroligt glad utav att få känna den känslan så tårarna gled ner över mina kinder en efter en, efter att vi stått och haft kul och jag känt all kärlek du gav mig så säger jag att ska vi göra såhär,? ”Vi åker till City Gross och handlar, jag gör mat, vi tänder lite ljus och tittar på en film sen sover jag gärna hos dig, du säger nej och ber mig att åka till min bror och sova över där, jag känner tomheten i mitt hjärta direkt men tänker ändå ”hon vill ha tid för sig själv, jag accepterar det”.
Skulle inte höra av mig till dig men jag kunde bara inte låta bli, mina känslor tog över helt.
Låg vaken hela natten, kände en klump i magen som aldrig försvann, fredagen kom, jätte jobbigt att åka till jobbet och känna sig så ensam.
Kvällen kom, jag åker hem till min bror, vi tar en cider, det blir två, tre, fyra, fem, capten morgan och cola, ville dränka mina känslor i sprit men det tog långtid innan det började att sakta avta för stunden, efter ett tag kände jag att jag måste dricka mer, vill inte komma tillbaks till verkligheten igen!
Lördagen kom och jag kände på mig att något inte stod rätt till, kände oro i hela kroppen, får reda på att du åkt hem till den killen du va otrogen med!
Så fort jag får veta detta åker jag raka vägen hem till dig och konfronterar dig med vad jag har fått veta, du ljuger för mig ännu en gång, jag ställer samma fråga igen, varför va du hos han utav alla tänkbara möjliga ”vänner”du har?
Du sa ”ja jag var där men ingenting hände” jag frågar dig varför, du säger då ”Jonas jag vill att du flyttar, jag vill inte leva med dig längre, detta funkar inte”.
Hela världen går i kras för mig när jag får höra dom orden ifrån din mun, kändes som att du inte orkade, ville, vågade förklara dig om just VARFÖR du var där, du sa att han är en jätte bra vän, JA JO en VÄN som du va OTROGEN med mot just MIG!
Säger då till dig att jag är inte ledsen över att du gjort slut med mig utav för att du har ljugit för mig, sårat mig, fått mig att tro att det inte är något, det kändes som en lättnad att äntligen få ett slutgiltigt svar ifrån dig att du inte vill istället för en massa skitsnack om uppehåll och tid för dig själv.
Hur tror du att jag känner mig?
Bryr du dig?
Du slänger ut mig ifrån ett hus som vi flyttat in tillsammans i, satt vart namn i det, som jag renoverat med mina pengar, mina händer, min svett, mitt blod och en hel del tårar, hur tror du att det känns?
Trodde aldrig att våra liv skulle gå skilda vägar när vi pratade om att skaffa barn till nästa år, ett barn som skulle få mina ögon, ditt leende, ditt vackra hår, min lilla näsa och en massa annat fint som finns hos oss båda, var det bara tomma ord för att få mig att tro att du älskade mig?
Säger isåfall att du lyckades, du lyckades verkligen!
Vill bara vakna upp ur min dröm och komma tillbaka till verkligheten, höra att du älskar mig, höra att du saknar mig, dina varma kramar, vill känna allt fint som vi haft tillsammans under 6,5 år!
Vi har byggt upp för mycket, vi har tillbringat 6,5 år utav våra liv och du vill bara lägga locket på!
Känns för jävligt detta, mår verkligen inget bra, har dock äntligen börjat äta igen efter att ha gått ner 4 kilo på en vecka.
Har börjat acceptera läget men vill ändå inte!
Så mina sista ord till dig Annika, jag älskar dig och hoppas att du kommer tillbaks till mig innan allting är försent!
Väljer du att komma tillbaks till mig så kommer det att vara fruktansvärt svårt för mig att lita på dig igen, MEN jag kommer verkligen försöka och kommer vilja lyckas oxå trots att du ljugit så himla mycket för mig, vill verkligen!
Saknar dig!
