Det här är min historia..
På uppdrag av regeringen granskade länsstyrelsen 2008 i rapporten ”Barnuppdraget” hur kommunerna skötte sig vid utredningen av barn som kommer från problematiska hemförhållanden. Boden var då en av de kommuner som fick hård kritik och enligt rapporten hade misslyckats fatalt. Över hälften av socialförvaltningarna i Norrbotten fick kritik.
Det här är min historia:
Jag bodde hos min mamma med mina syskon tills jag var 9 år. Min storebror bodde i fosterfamilj i Boden. Jag och mina småbröder bodde hos vår mamma, också i Boden. Min pappa satt i fängelse när jag var liten.
När jag fyllde 9 år så förändrades allt radikalt. Det var en snabb förändring som var väldigt skrämmande. Vi placerades alla hos en fosterfamilj här i Boden. Familjehemmet valde att behålla min minsta lillebror men ville inte ha oss andra kvar. Socialen placcerade oss då i Älvsbyn.
Jag och mamma och min äldsta lillebror satt i bilen på väg till Älvsbyn med en ”soc-kärring” som körde när vi fick reda på att vi skulle till en familj i Älvsbyn, som hade hund. Jag är hundallergiker. Mamma förklarade flera gånger för socialen att jag är hundallergiker och att jag inte kan bo hos en familj som har hund. ”Soc” sa då att om mamma inte kunde vara tyst så fick hon hoppa ut ur bilen.
Jag vill här infoga att jag och min lillebror hade kunnat få bo hos min moster. Mamma och hon hade pratat om det och enligt socialtjänstlagen så ska placeringen av barnen först och främst ske inom släkten om så är möjligt. Det var det i mitt fall, men så blev det ändå inte.
Min lillebror bor kvar i Älvsbyn än i dag men jag blev ”omplacerad” efter tre år. Nytt ställe och en ny familj, där jag skulle bli tvungen att börja i ny skola och skaffa nya vänner. Jag blev utslängd, omplacerad, utslängd, omplacerad …
När jag blev utslängd från det femte fosterhemmet blev jag LVU-placerad (Lagen om vård av unga) på ett HVB-hem (behandlingshem, hem för vård och boende) i Skellefteå. Där bodde jag i tre år.
Efter tre år på ”Straddan”blev jag omplacerad till ett nytt behandlingshem i Västervik, 130 mil hemifrån. Det otrevligaste ställe jag har varit på. Ungdomarna som bodde där blev kallade för hora och alla möjliga andra fula ord. Personalen tvingade i oss starka mediciner, använde våld, hot, och var otrevliga. Jag polisanmälde själva hemmet säkert 13 gånger. Jag polisanmälde även en person från personalen för misshandel, men det blev inget av min anmälan. Jag var ju barn och hon vuxen, så självklart trodde polisen inte på mig.
De flesta, de som inte själv varit utsatta och ”fått hjälp” av soc, tycker att soc är bra, att de hjälper till och vill de utsattas bästa. Socialtjänstlagen ska ju vara till för ”barnens bästa”, men så är det inte alls. Socialtjänsten följer inte alltid Svea rikes lag. Min sanning är, (och jag har haft ett antal kontakter inom soc, varav endast en är undantagen), att de inte alls vill hjälpa utan stjälpa, leta fel och utsätta en för helt nya och främmande familjer.
På grund av soc är jag totalt rotlös, känner jag mig inte hemma någonstans, vågar jag inte släppa människor in på livet, har jag fått lära mig att alla som jag tycker om och bryr mig om försvinner ut ur mitt liv. Eftersom soc inte ansett mitt och mina syskons umgänge som prioriterat, så har vi fått träffas max några få gånger per år, vilket medfört att mina syskon är som främlingar för mig i dag. Men tack vare Ruby Harrold-Claeson och föreningen Nordiska kommittén för mänskliga rättigheter så är jag i dag fosterhemsplacerad i min hemstad. I dag bor jag i en bra fosterfamilj som jag själv valt. Emellanåt bor jag även hos min mamma. Jag har just gått ut gymnasiet och ska börja på folkhögskola till hösten. Min förhoppning är att du som läser detta ”får upp ögonen” för de övergrepp som socialtjänsten fortfarande begår mot människor i dagen samhälle. Det är mitt syfte.
Detta är taget från —> http://www.kuriren.nu/boden/?articleid=4960376
Det är ett inlägg från min förra blogg –> www.tcjk.blogg.se
Den bloggen är nu raderad och det här är min nya blogg där jag har tänkt skriva om saker som jag tycker är viktiga, kärleken till min familj och mina tankar kring livet 🙂