Ville bara ta upp en sak som jag har funderat mycket på.
Jag är 20 år gammal och min son är snart 2 månader och direkt vi ( jag, pontus och Hugo ) är ute bland folk tillsammans så får jag massa blickar av folk.
Som att dom tänker ” men herregud stackars lilla flickan, hon har redan barn, hennes liv är ju förstört och stackars lillpojken hennes.”
Det jag vill ha sagt är att det finns ingenting som säger att man är en bra mamma bara för att man är 30 plus, har massa pengar, ett bra jobb och en fin villa. Det handlar om så mycket mer än så. Att vara ung mamma betyder ju inte att man är efterbliven som många verkar tänka, ”men oj oj oj hur ska hon klara att ta hand om sitt barn, hon är ju så ung”
Det beror på hur du är som människa. Och vara sig du är 40 år eller 20 år när du blir mamma för första gången så är ni båda oavsett ålder ändå nybörjare. Ingen vet allt och vet hur det är att ta hand om ett spädbarn 24 timmar om dygnet, inte innan man själv har testat. Och en ung tjej har precis lika stor chans att klara det som en medelålders.
Nämner inga namn, men många människor sa i stort sett rent ut till mig att nu kommer ditt liv gå rätt åt helvete, du är körd nu. Det är ingen ide att du försöker för du kommer misslyckas.
Men idag är min son ca 2 månader och till er kan jag ju bara säga att ni hade fel. Jag och älsklingen har en sån glad fin kille, och det märks redan nu att han trivs med det liv som har givits han och vi klarar oss fint.
Har så mycket kärlek till denna lilla kille så det räcker och blir över och kommer finnas där för han alltid oavsett vad.
Man ska inte vara så dömmande. Alla kan lära sig och all kärlek som man har till sina barn, det gör att man orkar trots att man vissa dagar kanske man bara vill ligga för sig själv och sova ut på riktigt. Man fixar det, för man vet att man är behövd<3
