Jag har fått många frågor om varför jag låg på sjukhuset i nästan 3 veckor och tänkte svara på den frågan här i ett blogginlägg. Det som har hänt mig är inte så lätt att skriva om men eftersom att många frågor så bestämde jag mig för att skriva de här så folk får veta och slipper fråga. Jag förväntar mig inte folks förståelse för detta men jag hoppas folk kan försöka iaf.
Det började med att jag hade varit djupt depp i ca ett år. Det ända jag gjorde var att gråta. Jag grät och grät från morgon till kväll. Jag bodde hos min dåvarande pojkvän under samma tid. Tillslut så mådde jag så dåligt så jag la in mig själv på ett hem där jag skulle få vila upp mig och få prata med psykologer osv. Jag var där i ca en vecka och sen var det dags för mig att börja på den nya skolan som jag skulle börja på så jag skrev ut mig dagen innan vi började skolan och gick i skolan i 4 dagar och sen åkte jag in på sjukhuset igen för att jag bara grät och grät och fattade inte varför och i samma veva så sa mitt ex att jag var tvungen att flytta ifrån han och ja.. då blev de ju inte så mycket bättre. Åkte in på sjukhuset igen och sen en dag så fick jag nog på allt och hade bestämt mig för att dra från sjukhuset, dra hem och aldrig prata med någon nå mer. Jag ville dö.
Jag skrev ut mig från sjukhuset,fick mina tabletter och blev hemskjutsad av mitt ex. Han släppte bara av mig vid min lägenhet och körde lika snabbt där ifrån. Jag hade tårar över hela mig och hade redan då bestämt mig för att jag ville dö. Jag skrev något inlägg på facebook typ : ” Hejdå..” eller nåt liknande och direkt efter de så helde jag i mig 60 tabletter av mina voxratabletter, säkert 30 ipren och massa andra tabletter jag hade och sköljde ner de med några glas vin. Jag blev ganska så snabbt helt snurrig i huvudet och började krampa. Såg mig själv ta fram en kniv och skar mig på både armar och ben utan att jag ville de. Jag kunde inte styra över min kropp. Efter de så minns jag inget annat än att jag vaknade upp i duschen av ett skrik som var från min mammas kusin och en massa poliser och ambulansmän frågade mig massa frågor som jag inte kunde svara på för att jag inte kunde röra varken min kropp eller mitt ansikte. Det ända jag tänkte på när jag vaknade upp där var : ”nej. jag ville ju dö” .
Ambulansmännen förde mig till akuten. Hade legat i duschen i ca 4 timmar innan dom hittade mig. Jag var så frysen och mådde så dåligt och visste inte alls vad som hände. Jag fick ligga på akuten i flera timmar helt utan att säga någonting. Jag kunde inte säga någonting. Jag skämdes och jag trodde att hela min kropp skulle bli förlamad. Jag var livrädd. Flyttades fort över till hjärtavdelningen för att mitt hjärta började så snabbare än någonsin. Sen så kom min mamma och hennes kille till falulassaret och jag bara grät och grät. Sen när dom skulle byta kläder på mig till sjukhuskläder så såg jag en hemsk sak på mitt högra ben. Jag hade ristat in mitt ex namn med kniv. Jag minns inte alls när det hände och kommer aldrig kunna veta de häller.
Jag låg hjärtavdelningen i 3 dagar och sen förflyttades jag till en avdelning där deprimerande människor skulle tryckas in och förvaras så vi inte gjorde nåt dumt. (Kändes de som iaf) Direkt när jag kom dit så fick jag ett samtal av mitt ex om att han inte ville vara med mig nå mer. (De kan jag förstå nu i efterhand) men då var det de h’ämskaste som hänt mig. Jag grät i flera dagar,la undan mobilen så ingen kunde höra av sig till mig på sjukhuset. Behövde tid att tänka. Efter några dagar så kom mitt ex till sjukhuset och skulle hälsa på mig där och han bara hånades och verkade tycka att de var kul att jag låg där (Det kändes så iaf) Jag kastade ett äpple rakt i huvudet på han och ett i väggen. Han kramade om mig och gick och efter de så har vi inte hört av varandra. Ingenting har vi sagt.
Jag började tänka mer på mig själv och försökte se allt positivt ist. Jag skulle börja om. Jag var på sjukhuset i 2 veckor och sen kände jag mig starkare än någonsin och bestämde mig för att dra tillbaka till skolan. Började skolan och i 3 dagar så drog jag till skolan och efter skolan så sov jag på lasarettet och efter dom dagarna så flyttade jag hem till min lägenhet på frejavägen igen och allt kändes så bra igen . Träffade mina kompisar igen och sen började jag och min kille som jag har ni skriva med varandra och efter de så blev vi tsm och jag är lycklig som fan med han. Han är den bästa som finns och han har fått mig att tänka på annat och tycka att livet är värt att leva. Tack för att ni läste. Är tacksam för allt stöd jag fått.
Tack!
Även om vi nästan aldrig hörs vid så finns jag här för dig! Har själv levt i depression nu i ett antal år, har vissa dagar bara velat ligga ner och dö.. Och att killen som jag var så sjukt kär i inte ville vara tillsammans mer för att han själv led av depressioner gjorde inte saken bättre…
Har dock haft turen att ha vänner som nästan flyttat hem till mig för att visa sitt stöd, vilket har hjälpt till stor del! Antar att dem allra flesta människor går igenom liknande händelser under sitt liv, och att det bara är att försöka hitta rätt väg tillbaka även om det kan vara jobbigt…
Jag avgudar verkligen ditt mod till att våga fortsätta, och att vilja leva! Och jag hoppas att allt löser sig nu och att du fortsätter att gå den rätta vägen <3
Hoppas att vi får träffa varann något i sommar, saknar dig och Ida något kopiöst, så hade vart mysigt att ta en fika eller nått 🙂
Och som sagt finns här för dig! <3