Igår skrev jag ett inlägg om mitt förra förhållande…Det jag skrev är bara känslor som har dykt upp med tiden. Måste säga att jag är förvånad. Vår relation började väldigt intensivt, han bodde i stockholm och jag i göteborg…Vi ville vara med varandra varje dag så till slut gav vi upp och han bestämde sig för att flytta till min kära stad. Jag flyttade hemifrån …när vi väl började att leva som sambo dök alla komplikationer upp. Nya sidor upptäcktes varje dag…Vi var väldigt olika och vi krockade konstant..Jag gav verkligen hundra procent från hela början men han fyllde inte upp mina luckor…jag levde en osäkerhet inom mig och det åt upp mig dag för dag. En osäkerhet som han själv skapade…Jag mådde dåligt och ingen anade det. Jag hoppades på en förbättring men det blev bara värre och värre…Jag kom på att han hade egna problem…Egoismen kan skada..Till slut gled vi ifrån varann och jag sket i allt!…Det är några saker som jag helst inte vill ta upp här, vet att det kan vara svårt att förstå. Vill själv förstå varför jag känner så…Vill bara säga att man ska ALDRIG kräva kärlek från någon, kärlek ska komma ut naturligt…Älskar man någon så satsar man hundra procent…annars är det bara slöseri med tid! Vill hellst tänka framåt och inte bakåt…Därför känner jag bara irritation inom mig för att jag vill verkligen inte känna så. Att saker och ting ska ge mig dåliga minnen..har aldrig upplevt detta! Nu har det gått ett tag sen vi lämnade varandra och vill inte ta upp detta igen…Har mått skit bra tills alla dessa tankar började dyka upp. Var tvungen att skriva eller prata ut! En sak måste jag påpeka det är inte han jag tänker på utan hur jag igentligen mådde då!
Jag levde i en ”bubbla” där jag trodde att allt var bra…till slut kunde jag öppna ögonen och insåg att allt var bara falskt!
