Trasig.

Någonting som jag själv tänker på när jag tänker på mig själv är trasighet. Ena dagen kan jag vara så taggad på livet och alltid vara på språng för att fika/luncha med vänner, för att dagen innan googla på bästa sättet att ta livet av sig. Tänka på att jag måste svälta mig själv för att få bort all den lösa huden som hänger och slappar. Men det är viktigt för mig att tänka på att på dom dåliga dagarna är det inte mina tankar, det är inget jag skulle tänka egentligen. Dom dagarna är jag inte mig själv för jag vill absolut inte ta livet av mig. Men vissa dagar tror jag att jag borde åka tillbaka till barnpsyk och få hjälp. Men ingen vet ju vad det är för hjälp jag behöver? Vi ska göra en utredning nu om socialen vill betala. Det ska bli så oerhört skönt att göra den och få reda på varför jag är som jag är, för att jag (eller ingen rättare sagt) tvivlar på att det är en diagnos bakom hur jag mår och mina svårigheter i vardagen.

Jag är en väldigt öppen person, det är inte för att jag vill att folk ska tycka synd om mig, utan det är för att jag vill inte lura folk till att tro att jag är något jag inte är. Mina ärr på handlederna är något som folk ser hela tiden, vissa tar avstånd redan då och allt jag kan tänka är att om ärren skrämmer iväg dig så hur hade du reagerat när du får reda på allt annat? Jag har en sån lång historia bakom mig, allt från ätstörningar, droger och självskadebeteende. Och alldeles för mycket människor dömmer mig för allt det, för saker som jag gjorde för ca 3 år sen. Idag skulle jag aldrig röra en drog, aldrig. Och som jag skrev ovanför så vill jag inte att folk ska få en annan bild av mig. För alla har något i bagaget, men jag väljer att dra fram det och låta personen antingen sticka på en gång eller faktiskt se förbi det förflutna och hjälpa mig att slänga bak bagaget igen och låta det vara där bak.

Egentligen vet jag inte varför jag väljer att skriva det här, men det är ju min blogg som handlar om mitt liv, även om jag inte gjort bloggen ”officiell” än så är det skönt att skriva av sig. Och jag vet att när folk läser det här så kommer dom dömma mig, dom kommer säga saker som kommer göra mig ledsen, men jag vet också att det finns inget som någon kan säga som gör att jag inte skakar av mig det och reser mig upp igen. För det gör jag varje gång. Jag har klarat av att sluta skära mig, kommit ur en ätstörning som enligt bup var ett tidigt stadie av anorexia. Jag har klarat av att blivit kastad runt mellan fosterhem i mer än 2 år, jag har klarat av att redan som ung – tyvärr – börjat men även lagt av med droger. Jag blir utskriven från det här öppna behandlingshemmet om mindre än en månad. Så vad livet än har planerat för mig framöver så finns det inget som jag inte klarar av, ingenting.