Månadsvis arkiv: juli 2013

Hej från Los Angeles. Stan där många har drömmar och där många drömmar gått i kras. Såg en jättesnygg men superrisig ung kille som gick och letade efter mat i soptunnan på bensinmacken intill Hollywood boulevard. Gav några dollar till en ung kille som stod med skylten ”hemlös veteran” vid infarten till freewayen mot Sherman Oaks, alltså vid sidan av motorvägen. Gubben vid Coffee Bean på Sunset tiggde cigg men vi röker inte så han fick inga. LA är fyllt av klyschor, anorektiska tjugoåringar med skyhöga klackar och små ulliga bollar till hundar som tror de är hälsosamma där de sippar sin rödbetsjuice på Urth Café, gubbar med solbrända armar där guldklockorna åker fram o tillbaka på Cecconis, välpolerade svarta sportbilar på valetparkeringen vid Chateau Marmont. Och så galna tanten med sin kundvagn nere på Wilshire, ser ut att ha gått vilse bland glasbyggnaderna. Vart ska du, tant lilla? Hur hamnade du här?

Skrivjuli sjunger på sista versen och över går snart i augusti. Hur har det gått? Har du fått något skrivet? Har du lagt rad till rad och sett en text växa fra? Eller har du vänt och vridit på orden, missnöjd över att de inte lyder dig? Kanske har du en story i huvudet och vet exakt hur du vill att den ska vara, men sedan är det som en mur mellan dig och berättelsen, att fästa bokstäverna på dokumentet. Flödet infinner sig inte. Du blir irriterad och frustrerad och hittar på en massa annat att pyssla med. Skrivkrampen rider dig.

Här följer vanliga känslor en författare har att brottas med, varav alla kan vara hämmande för kreativiteten:

1.Jag är värdelös och det är min text med. Vågar nästan påstå att det är den vanligaste reaktionen man kan uppleva inför sin egen text. Man läser det man skrivit och fattar inte hur gränslöst uselt det är. Ibland skäms man. Hur kan jag skriva så patetiskt illa? Meningarna känns tillgjorda och alltihop är djupt ologiskt. Klichéerna staplas och man fattar inte vad texten betyder. Man tänker att man lika gärna kan gå och dränka sig eftersom man ändå inte kan leva med sig själv om denna smörja mot all förmodan skulle läsas av någon.

Tröst: Du är förmodligen en av de bättre skribenterna för det är sällan en riktigt kass skribent har självinsikt. Dock gör du samma misstag som många andra människor, nämligen är överdrivet kritisk mot dig själv. Innan du bränner upp ditt arbete, låt det vila. Läs sedan igen med nyktra och krassa glasögon.

2. Jag är bäst och min text är ett under av genialitet, varför har jag inte redan fått Nobelpriset? Också detta är, märkligt nog, en reaktion man kan uppleva inför sin egen text. Man kan pysa av illa dold stolthet över den läckra formuleringen och den fantastiska dramaturgin och karaktärsbeskrivningarna och för att inte glömma själva intrigen! Så makalöst. Hur kommer det sig att ingen ännu publicerat detta storverk? Alternativt: Förlagen kommer slåss om detta guldkorn så fort du får iväg manuset. (Hollywood och feta filmkontrakt hägrar redan i fjärran och du funderar över vem som ska spela huvudrollen, Robert Pattinson är visst ledig.)

 Realitycheck: Du kan vara övertrött. Men det kan vara så att du är nästa Haruki Murakami. Du kan vara en av de bättre skribenterna för det är sällan en riktigt kass skribent orkar tänka så stort. Dock gör du samma misstag som många andra människor, nämligen är lite väl generös mot dig själv. Innan du ringer upp tidningarna och hävdar att du är nya Selma Lagerlöf, låt texten vila. Läs sedan igen med nyktra och krassa glasögon.

3. Känslan av att pendla mellan totalt mörker och total megalomani. En författare som arbetar med en text kan bete sig smått bipolärt. Ena dagen vara nere i djupaste depression, övertygad om att vara en total nolla, för att nästa dag känna sig bäst, mest begåvad och underbar i största allmänhet. När man är på författarskapets riktiga berg- o dalbana kan de här känslorna växla nästan minut för minut, i takt med att besattheten och fixeringen vid den egna texten ökar (vilket den gör, ju mer man grottar ner sig i sitt manus). Alltså kan man falla i gråt för att sekunder senare skratta ikapp med hela världen. För omgivningen/anhöriga kan detta känslotillstånd te sig som ytterst påfrestande. Det är därför författare åker iväg på s k ”skrivarresor”.

 Pepp: Det schizofrena tillståndet är en vanlig reaktion på det själsligt utmattande skrivarbetet. Var inte rädd. Det kommer inte alltid vara såhär. Men det är ett tillstånd som följer en författare genom livet, i synnerhet om man får sina böcker publicerade. En hyllning av ens bok kan göra en lycklig i fem minuter. En sämre recension kan sänka en för månader framöver. Det är inte de lysande recensionerna i den rikstäckande dagstidningen man minns – det är de tre halvnegativa kommentarerna i någon marginal i svinodlarnas facktidning.

1. Att fyllas av ilska, frustration, hat och självförakt. Rätt vad det är fylld man av förvirring. Va i helvete håller jag på med? Sitter här och skriver medan alla andra är och badar/solar/festar etc? Texten tycks hånle mot en och man förtvivlar. Detta kommer aldrig någonsin leda till något färdigt/lyckat.

Tänk så här: Storverk har aldrig uträttats med en axelryckning. Den största dagen är en dag av törst! (Den mätta dagen, fattade redan Karin Boye, var en dag då man hade ångest över att man ätit för mycket och att man dessutom blev slö och däst på kuppen.) Att du är så pass enträgen med ditt skrivande är BRA! Fortsätt bara. Ge inte upp. Du kommer att klara det. Att du blir förbannad visar bara att du kämpar. Det är en vanlig reaktion, mänsklig den också, ditt psyke prövas, för det är mänskligt att vilja ge upp. Men det måste du inte. Bjud bara in irritationen så går den sin väg snart.

Är du för störd/stressad/uttråkad/ tokig: BRYT. Ta en paus. Jag brukar kolla dvd-serier, det får ofta igång skrivandet igen (konstigt nog).

Det är vanligt att känna lite allt möjligt när man kämpar med sitt manus. Man kan både gråta och vilja sparka sönder en stol. Ibland vill man äta choklad och pommes frites. Man vill ha kaffe och cigg och sprit och kanske nåt mer som är förbjudet. Man vill sätta sig i en bil och köra utmed ett stup. Man kan bli grälsjuk eller kåt eller aptrött. Ensam känner man sig ofta. Ensam, hopplös och med träsmak i röven. Men skriv bara på. Det måste inte vara perfekt.

För vet du: Du kan alltid gå tillbaka och skriva om SEN.

Puss.

God dag. Soluppgång i Holbrook, Arizona. Hopi och navajoindianernas land. I Holbrook bor det ca 5000 personer, men vägarna är oändligt breda. En trött servitris inne på Dennys fyller på kaffekopparna så fort hon har vägarna förbi vårt bord. Några äldre amerikanska par beställer sirapsdrypande pannkakor till frukost. Den minsta omeletten består av tre ägg och ett berg av stekt potatis. Arizona är så gränslöst och himlen kysser den röda jorden. I fjärran reser sig bergskammarna och man kan riktigt se en navajo stå och speja mot horisonten. Varför kunde inte indianerna leva sida vid sida med invandrarna? När man ser de enorma vidderna, som numera mest befolkas av skallerormar, undrar man. Det finns så mycket plats här. Jag sitter på motellet och slänger ner några rader innan det är dags att checka ut.

Sen då? Efter Anhörig? Det är svårt att matcha, men jag fortsatte att skriva sånt jag själv ville läsa. Ja, jag skriver böcker för mig. Vad gillar jag? Vad vill jag själv dyka ner i? Jag läser mycket själv och vill ha smart underhållning. Vill alltid lära mig nåt. Vill känna mig som en del av en verklighet. Jag älskar memoarer, människor som kämpat och åstadkommit något (inte alltid jag gillar true stories dock, klarar inte så bra barns lidande och övergrepp, sånt påverkar mig djupt och kan ge mig ångest lång tid framöver, jag är hård som stål på ett plan men svag på andra sätt så döm mig inte). Historiska berättelser, styrka, äventyr. Expeditioner. En bok jag alltid älskat är Thor Heyerdahls ”Kon-Tiki”, läste den redan som barn och den typen av dokumentära romaner har alltid fascinerat mig. Men jag haft perioder av fantasy och sci fi också. Och rena fackböcker. Om mat och industier, tex ”Snabbmatslandet” och ”svensk Maffia” etc. Jag gillar att grotta ner mig i detaljer, det är därför jag också gillar att göra research.

”Dotter Önskas” var nästa roman att komma ut. Sålde inte lika mycket som Anhörig, var ett smalare ämne, inte heller självbio på samma sätt. Men även den boken orsakade många reaktioner, den baserades delvis på min egen längtan efter en dotter. Sen kom ”Sommarbarn”, en riktig självbio-bok, också den sålt över 100.000 ex. Och kommit ut i Tjeckien och Slovakien och nu är den översatt till ryska.

Idén om barnmorskan Cecilia Lund hade jag haft ett tag. Jag ville kombinera miljön på en förlossningsavdelning med berättelser om en familj och relationer mellan systrar, mamma och mormor… en riktig kvinnosläkt. Men jag ville ha med spänning också. Den första boken, ”Bedragen”, hade initialt en mycket mer otäck story, som skulle bli rena rama skräcken, men jag valde att modifiera detta. Anledningen var att jag tycker att det är för mycket ondska i världen och enligt karmatänket vill jag inte tillföra mer, om än så i fiktiv form. Lite småondsint, absolut, men inte det där bestialiska våldsamma som det ändå finns gott om både här och där. Jag håller de svarta makterna borta, inbillar jag mig, genom att inte släppa dem över min tröskel. Således kommer mina läsare aldrig hitta ett rullande mänskohuvud eller nån kroppsdel slängd bland boksidorna. Visst dör det folk och visst finns ondska, övergrepp och sånt, men jag är också ett fan av happy endings. Om vi säger så.

Idéerna till Cecilia Lund-serien – som nu består av 6 böcker: ”Bedragen”, Systerskap, Hittebarnet, Tigerkvinnan, Modershjärtat och Nattsländan – finns överallt. Många aktuella fall är invävda, liksom viss samhällskritik och såklart kvinnofrågor, men också försöker jag skildra situationen inom vården. Och såklart familjens egna problem. Missbruk, otrohet, barn som beter sig oberäkneligt, ofrivillig barnlöshet, konflikter av alla de slag… Cecilia Lund-böckerna är mitt eget lilla dockhus där jag skapat en värld som speglar lite av den vi lever i. Jag jobbar just nu med del 7, som kommer ut sommaren 2014. Det ska bli 10 böcker i serien – ungefär – så jag börjar närma mig upploppet! Sista boken är planerad till 2017 så jag har lite framförhållning J

Nu kör vi vidare mot Phoenix. Going west! Ses o hörs. Kämpa på med skrivandet, juli är inte slut än. Kram.

Hej från Albuquerque, New Mexico. Mitt bland vidderna och de rödjordade bergen, under den oändliga himlen (ja, himlen är verkligen extra oändlig i NM) ligger denna charmiga stad med ett fantastiskt universitetsområde längs med Central Avenue, ett litet mini-San Francisco (bättre än Berkeley) eller Melrose om du så vill, med vegankaféer, antikviteter, tattooparlors, kläder, restauranger klubbar och ayurvediska organiska matbutiker. Regnbågen är rikligt representerad samt många kvinnopar av alla konstellationer. Plus otaliga väggmålningar.

Jag sitter på Hiway Motel (som är både trevligt och billigt, 60 dollar för 2 pers per natt och DET är inte dyrt) och fortsätter min skrivarstory från igår.

Anhörig blev en braksuccé när den kom ut 2004. En ”come-back” för mig som skönlitterär författare och alla reaktionerna och folks mejl och brev gav mig skrivsjälvförtroende. Sålde 40.000 inbundna böcker på några månader. Min agent sålde manuset till Norge, Danmark, Finland, sedan Tjeckien, Slovakien, Ryssland. Pocketen säljer fortfarande, är uppe i typ 170.000… och nu snart 10 år senare reser jag fortfarande runt i Sverige och föreläser om missbruksfrågor. Har även gått en del anhörig- och sorgbearbetningskurser och fortbildat mig i bland annat frågor om ungdomar och alkohol och droger och skrivit en skolbok om alkohol/droger ihop med Robban, som ska komma ut snart (Droger & Sånt). Och han är nykter sedan 2000, nykter betyder INGA återfall, inte sprit inte knark inte piller inte nåt. Nykter nykter nykter men livet är ingen förbaskad dans på rosor för det.

När jag läser om Anhörig idag börjar jag fortfarande gråta. Kan bli skitförbannad. Kan känna raseriet i kroppen. Kan skämmas. (Fast jag skäms inte längre alls! Inte som du kanske tror.) Jag är väldigt tacksam för den boken för den öppnade massa dörrar. Och jag lärde mig mycket om både andra människor men också om mig själv. Och alla dem jag mött genom åren, deras berättelser, jag är så tacksam. Tack. NI ger mig så mycket. Alla dessa fruar som lämnat sina alkade män? Alla döttrar och söner som känt igen sina pappor (och mammor). Alla de som hört av sig. Alla dem som jag fått privilegiet att hjälpa, om så bara genom att de fått läsa boken. Anhörig är fortfarande en väldigt stor del av mitt liv och jag brinner för missbruksfrågor av alla de slag. Många frågat mig om det var värt det. Om det var värt resan…. Att lämna ut mannen. Mig själv. Och då brukar jag säga, om min bok så bara hjälpt EN enda person – ja, då var det värt det.

Hela den tårdränkta förbannade vägen.

Alla bråken.

(För det vart ett o annat, också i samband med PR runt publiceringen.)

För mitt i allting har Anhörig gjort mig så stolt och lycklig. Att det där skitiga och onda kunde föra nåt gott med sig.

Jag fortsätter imorgon.

Hej från Amarillo, Texas! Vinden blåser varm, kackerlackorna är många och feta, det mindre rika området är verkligen – inte så välmående. Doften av barbecue och rök ligger tung över Paramount boulevard och ingen går till fots. Vägarna är breda och bilarna kraftfulla men Pappa Joe’s har stängt och det blåser damm i tegelgränderna. Bra läge att tänka tillbaka på skrivandet.

Jag tror inte alltid att man är mogen att bli författare som för ung. Jag vågade inte. Ville debutera före 30 och så blev det, 1993 med ”Våta spår”, men det var mer en one-hit-wonder, förlaget W&W tackade nej till roman nummer 2 med motiveringen att det inte var en tillräckligt bra ”andra bok” när man skulle bygga mitt författarskap…. Det i sin tur resulterade i att jag inte skrev fler romaner på 10 år. Så känsligt kan ett författarhjärta vara.

Sen kom det fler ungar och en karl som knarkade och söp och tja, i missbruk skrivs inte så mycket böcker, inte om man är gravid o ammande och föder 3 kids på 3,5 år. Så jag pausade romanskrivandet. Nej, man måste inte sitta i ett sterilt rum och glo utan man kan ha rörigt omkring sig, men mitt röriga vart för mycket. Jag skrev spalter och artiklar och försörjde oss fint, men har också delvis blackout från 90-talet. Författardrömmen var skjuten på framtiden, ”tills 40”.

Det blev ”Anhörig” som jag satte igång och skrev, och varför gjorde jag det? Jo, för att jag i förbifarten hade nämnt att jag ville skriva en roman för en förlagsredaktör, men hon snörpte bara på munnen och sa föraktfullt ”håll dig till fackböcker du, det är så hård konkurrens i den skönlitterära sektorn så det är ingen idé”. WTF? Man ska aldrig lyssna på den typen av olyckskorpar! Men jag skickar henne alltid tack, för hade hon inte sagt de orden hade jag inte behövt bli så rasande att jag rusade hem och öppnade ett tomt word-dokument och skrev ANHÖRIG med feta bokstäver och sen bara skrev jag, dag o natt, så jävla arg så jag tuggade fradga. ”Håll digtill fackböcker du” ringde i mina öron och varje gång jag såg mänskans ansikte framför mig fylldes jag av vitglödgt raseri och skrev ännu ett kapitel, och ännu ett, fyllde det där jävla dokumentet med tårar och ångest och ilska och kärlek och alkoholism och familjeliv och power, hela mitt liv bara spilldes ut i form av bokstäver, jag tänkte inte så mycket. Bara skrev. Utan synopsis, utan egentlig styrning, utan många vettiga tankar i huvet. Jag grät en del, fick ont i hjärtat, blev rasande igen o igen o igen, inte bara på henne utan också på min satans narkoman/alkis och hur mitt liv sett ut, blev förbannad på medberoendet, blev förbannad på min svaghet och lidandet och samtidigt förundrad över hur allt hade utvecklat sig… karln var ju nykter sen 3 år. Nåväl. Skrev klart och en av de första som fick läsa var en bekant med alkoholproblem, som dagen efter kom tillbaka och sa att han läst hela natten och att hans tjej slitit manuset från honom och att även hon läst det, och att det var så SATANS JÄVLA bra och att de båda fått andnöd… åh. Och sen gick manuset iväg till Piratförlaget och Ann-Marie Skarp sa direkt att detta ska det ge ut och sen läste journalister och mejlen började gå varm och där satt jag och tänkte att vad i hela fridens namn vill folk läsa om en liten alkisfru för? Egentligen? Det var mitt hjärta, mitt öde, mitt liv, men att det skulle ha nåt allmänintresse trodde jag innerst inne inte, helt ärligt. Jag hade bara satt mig ner och skrivit, det första som kom in i mitt huvud, och det var min egen story, based on the plain truth, fast med en tvist. (Folk tror fortfarande att jag har en syrra, utifrån den boken, fast det har jag inte, jag fantiserade ihop henne för att jag tyckte så synd om huvudkaraktären, alkisfrun i Anhörig, tyckte att hennes liv var outhärdligt om hon inte fick en syster. Ja, mitt liv VAR outhärdligt och fortfarande tycker jag att det är outhärdligt att inte ha en biologisk syster – fast numera har jag flera kvinnor i mitt liv som är som systrar, och det hade jag även då, en mycket god väninnan som fick agera som stöd både under missbruk och även senare, kommer alltid älska henne för det hon gjorde för mig och hon fick stå som förebild för ”systern” i romanen.)

Shit. Länge sen jag skrev om detta!

Nu tar jag en paus.

Alla känslorna kommer och det är dags att dra vidare, mot New Mexico.

Nu går jag tillbaka en smula. Ibland måste man börja om från början… Sitter på ett sunkigt litet motell i Ottawa och minns. Älskar återblickar – kom med på resan.

Till begynnelsen. Hur det började för mig. Jag är uppfostrad med läsandet som en ständig följeslagare och troligen också som en skrivande själ. Satt och skrev redan som liten. Mitt bästa var att samla kvitton och sen ”bokföra” dem i en anteckningsbok och ”skriva” (streck, ej riktiga bokstäver) hur och var de kom från… Är också uppväxt i ett hem fullkomligt dränkt av böcker. Mina föräldrar är maniska boksamlare och läsare och jag började själv läsa vid 5-6 år. Minns det magiska i att knäcka läskoden, en tidig morgon i min säng när de obegripliga hyeroglyferna under bilderna plötsligt talade till mig. Det var en sagobok om fåglar och jag blev väldigt intresserad av krumelurerna, som om nån satt på mig ett par brillor med filter som gjorde det möjligt för boken att tala till mig. Rusade upp och väckte morsan och jublade ”JAG KAN LÄSA” varpå jag läste hela stycket högt för henne. Som om jag var född med förmågan.

Sen satte jag igång att skriva. På riktigt. Dikter och dagbok. En berättelse med sextema som 6-åring. (Var smått pervers i huvet sen 3-års åldern och ja det blev ju stor skandal när farsan hittade det där pappret och trodde jag blivit utsatt för sexövergrepp, men det hade jag inte, hade bara ett genuint intresse för allt snuskigt.)

Har kvar en del andra stories, från 8-, 9-, 10-års åldern. Sagor mest. Blev med djur i rollerna, älskade djur. Ett slags fabler. Sagor var jag också galen i. Är uppväxt med HC Andersen, bröderna Grimm, tjeckiska folksagor, ryska folksagor – tex den om Baba Jaga (hon fick också komma in en sväng i min nyaste roman ”Nattsländan”).

Men min första dröm var att blir krigskorre. Journalist som rapporterade från konflikter. Andra världskriget var fascinerande på många sätt, mest ur journalistisk synvinkel. Hade såna drömmar men det blev inte av. Kanske lika bra det, tror jag hade fått en kula i huvet annars. Fick en nge istället och blev kvar hemma och skrev i damtidningar och så en massa reklamtexter. Men det var bra skola, journalistiken sitter i ryggmärgen, kommer aldrig lämna mig, den där insgtinkten att nosa upp en bra story och att snoka vidare i folks privatliv, haha. Bra att ha när man ska skriva romaner om relationer! En författare ska ha pennan bakom örat.

Och våga fråga. Var osvensk som fan. Snacka, prata, berätta, plöj fram.

Kram! Imorgon fortsätter jag med att berätta om mitt eget skrivande.

Här ett mejl med frågor om skrivande och bokutgivning:

Hej Katerina!

Jag har länge haft en dröm och en förhoppning om att skriva och ge ut en bok i framtiden. Jag har jobbat på ett material under en längre tid och driver en blogg där jag samlar många av mina texter. Nu står jag i ett läge att jag vill göra min dröm till verklighet och jag känner mig redo att berätta min historia och publicera min sanning. Jag har varit i kontakt med flera författare och därigenom fått ett mail av deras förläggare som bett mig skicka en synopsis på min bok och även en presentation av mig själv.

Jag står alltså i ett läge där jag känner att jag behöver någon typ av  professionell hjälp för att komma vidare, helst i form av att författa skönlitterärt, men även hur man skriver korrekt formalia osv. Det jag nu undrar är hur jag ska skriva min synopsis, hur man bygger upp den och om det går att göra utan att hela boken är färdig? Jag har många tankar och funderingar på vad jag vill berätta om men som jag inte fått ner i skrift ännu.

Skulle du kunna hjälpa mig på något sätt tror du? Tack på förhand

SVAR:

Hej fina du! (Utelämnar ditt namn).

Det spelar egentligen ingen roll hur du utformar ett synopsis eller brev till förläggare, det kvittar med ”formalia” etc. Det enda som är viktigt är din berättelse! Ditt manus. Formalia runt om kan vara aldrig så flott, om berättelsen inte berör så kvittar alla tjusigt utformade följebrev. Och å andra sidan, en riktigt bra story kan lika gärna vara skriven för hand pådasspapper – har de orden kraft så kommer de att hitta vägen ut i världen, förstår du vad jag menar? Klart det kan hjälpa att du skickar ett fräscht litet mejl och att manuset är prydligt och rättstavat, men alla böcker kräver ändå en redaktör innan utgivning och behöver städas upp, så det kvittar faktiskt. Sätt inte upp onödiga hinder för dig!

Tänk så här: Jag vill berätta min historia. Om sånt som gjort ont eller gjort mig förbannad eller glatt mig eller föärändrat mitt liv. Se framför dig att du sitter med din bästa vän. Att du berättar naket och utan censur. Inför ett sånt samtal behöver du inget synopsis eller manus. Låt det bara komma. Tankarna. Känslorna. Insikterna. Ångesten. Lyckan.

Gråter du när du skriver? Bra, då kommer dina läsare gråta, de med. Blir du förbannad så att du vill sparka in datorskärmen? Way to go, det innebär att dina läsare kommer bli rasande de också. Skrattar du? Då är din story rolig. Eller kanske drar du på munnen då och då i en bittersarkastisk grimas. Japp, det är en spegel, så gör din bästa vän med, han eller hon mimar med dig. Och förläggaren känner detsamma. Lita på din story! Kör bara på. Snegla inte åt sidorna, där finn ingen att luta sig mot.

Men vill du låta andra läsa, välj några stycken. Säger alla samma sak – då har de en poäng. Ett exempel: 3 personer läser ett manus och samtliga snubblar över kapitel 14 där huvudkaraktären tar en simtur i havet. Om 3 personer oberoende av varandra säger SAMMA sak, då finns det en anledning att revidera. För flera av varandra oberoende innebär att dina läsare kommer tycka detsamma. Detta är en erfarenhet jag gjort – att det finns anledning att lyssna på viss typ av kritik/åsikter i ett skapande stadium av skrivprocessen.

Synopsis är oviktigt hur du bygger upp, den är ett verktyg för dig själv, men ett råd jag kan ge dig, är att det manus du slutligen låter en förläggare läsa, är så FULLSTÄNDIGT som möjligt. För det är som med ett första intryck (som tar mellan 7 sekunder och 1 minut att etablera) – din förläggare ska inte få chansen till ett tvivel. Du måste vara smashing. Förstår du? Världen är full av ”jamen det ska bli lite annorlunda SEN” och ”jo, men jag tänkte att jag ska skriva annorlunda när” – men då kan det vara försent. Tyvärr. Jag är hård nu och jag vill inte vara avskräckande, men jag skulle också göra dig en björntjänst om jag ljög och sa att du alltid får en ny chans. För livet ser inte ut så och förläggare dränks i manus. De dränks i halvfärdiga, ofullständiga, oändliga, ostrukturerade, obegripliga skrifter. Men också i lysande, briljanta, genialiska, supercoola manus! (Min förläggare sa att det värsta numera var att flera av de manus de tackat nej till faktiskt var riktigt jävla skitbra och ändå fick NEJ). Så ett NEJ är inte UNDERKÄNT till ditt arbete – det kan också vara reality check. men då är den goda nyheten att det finns många nya förlag som kan vara potentiella utgivare.

Nu ska jag pausa detta inlägg. Hoppas du fått svar på lite av dina frågor. Vet att du kanske ville ha konkret anvisning om hur du skriver synopsiset, men tro mig, det enda du behöver göra är att skriva ner för dig själv vad det är du vill berätta. Kanske en grov skiss över kapitel, för dig själv – en början, ett mitt och ett slut. Kram och lycka till!

Du vet känslan av att flyga… När du brer ut armarna och kastar dig ut från stupet, säker på att luftströmmen där under kommer fånga upp dig. När jag var yngre drömde jag ofta såna drömmar. Att jag stod på klippan, ett rasande skummit hav där nere, ovan mig bara en mörk himmel, och då sa min inre röst ”du sover, så vad väntar du på – detta är inte verkligheten – testa hur det känns att kasta dig ut, i drömmen kan du ju flyga!”. Ja, jag fattade att jag var mitt i en dröm och att mina möjligheter var obegränsade. Så jag kastade mig ut, likt en fågel, oh steg mot himlen, flög med havet under mig, kände lyckan i hela kroppen, från tårna upp i hårrötterna, shit, det händer, min kropp förmår, jag tar mig fram genom luften, som en jävla stålkvinna! Detta var långt innan jag började intressera mig för Lucid Dreams (på svenska: Klardrömmar) och att man faktiskt kan styra sitt inre drömliv. (Så småningom blev lärdomen nyttig då jag lärde mig bemästra alla mina mardrömmar. Enligt instruktionerna gör du så här: När du är med om något skrämmande, tex ett monster som jagar dig, blir du medveten om att du drömmer och att monstret bara är din fantasi, varpå du kan vända dig om iskallt och säga ”kom an då lilla töntmonster” och så stryper du fanskapet med ett coolt leende på läpparna, om du så vill… ja, det funkar, och det bästa är att man vaknar med ett påslag av styrkekraft, en känsla av att vara oövervinlig. Rekommenderas. Samma sak med sex, vill du gärna ligga med nån du inte kan få, så nog kan du drömma en klardröm om denna person och ha hur mycket sex som du vill. Om det nu är det du vill.) Läs mer här.

Exakt så här känns det att flyga i drömmen. (Själv hade jag förstås en snyggare klänning på mig, eller var jag möjligen näck? I drömmen är allt möjligt.

Varför pratar jag om klardrömmar? Jo, såklart kan du applicera detta även på ditt författarskap. På inspirationen. På förmågan, kraften. Du kan faktiskt drömma dig inspirerad. Jag lovar inte att dina stories ur drömmen alltid kommer att hålla när de väl sätts på papper, men att sova med en anteckningsbok bredvid sängen rekommenderar jag varmt. För drömmar är flyktiga. De är luriga. Bedrägliga. Det kan komma en sjukt bra story som du vaknar av och bara inser att här är en bestseller, men så somnar du om en timme och sen kan du inte för ditt liv minnas vad det var som var så genialiskt. Man brukar säga att en indian alltid sover med ett öga öppet, och jag skulle vilja säga att även du som författare bör tänka i de banorna. För nattetid – eller när du sover – sker en förskjutning av verkligheten och andra krafter än de vi är vana vid får friare spelrum. Och det är det du kan utnyttja.

Åh, det kanske låter flummigt alltihop. Men jag tror man måste träna sitt sjätte sinne, sitt ESP (Extra Sensory Perception), måste våga öppna sig för fantasin, måste våga ta steg även i sån riktning som man är skeptisk mot. Jotack, är barn av två vetenskapsmän (en av dem är kvinna), atomfysiker och strålningsbiolog, det finns inte mycket utrymme för mumbo jumbo i min urfamilj, och ändå kan jag snöa in på både astro och kabbala och alla dessa klardrömmar och ESP och telepati. har för många bevis för att jag bara ska avfärda allting som humbug. Jag tar för mig av det jag gillar och lämnar det andra åt sidan.

Skrivandet? Ge inte upp. Det är 18 dagar in på #skrivjuli och du har 13 sköna dagar kvar. TRETTON dagar, det är mycket det! Du hinner komma en bra bit på väg. Kör hårt, baby.

… och då menar jag inte godis, utan faktiskt idéer/reportage/inspiration. Citatet kommer ursprungligen från Arne Lemberg, och är snott från Jan Guillous gamla klassiker ”Det stora avslöjandet”. (Som för övrigt är en helt fantastisk bok, som jag älskar, kanske den mest underhållande som Jan Guillou skrivit. Om sin begynnelse som journalist, som påläggskalv hos Det Stora Förlaget och hur tongångarna var på 70-talet – då han och den unge Arne Lemberg var kollegor på kvällstidningarna och jagade ”knäck” dvs reportage. Arne Lemberg sköts till döds 1979 när han skulle rapportera från Idi Amins Uganda, tillsammans med tre andra journalister.)

Jag får ofta frågan, var får du dina idéer ifrån? Och då tänker jag alltid, ”hela världen är full av knäck”, de där orden ekar i skallen. För så är det. Det är bara att hålla ögonen öppna, dammsuga omvärlden på allt som händer. Inspiration lurar överallt. I tidningar, på teve, radio, i film, andra böcker, hos grannen, i den egna familjen. Det räcker att gå ut på stan så utspelar sig nästa bok framför dina ögon, om du bara orkar se efter. Den blå bilen. Kvinnan som stiger ut framför den fientliga husfasaden. Hon bär en väska i handen, den ser misstänkt ut. Vart är hon på väg? Vem ska hon träffa? En gardin rör sig nästan omärkligt tre trappor upp, du ser att en skugga rör sig i våningen, men där går hon på gatan, kvinnan i den välsittande svarta dräkten, hennes blonda hår smeks av vinden, hon ler med de rödmålade läpparna, hon anar inte att ho har knappt en halvtimme kvar att leva…

Oj, jag gick visst igång? Råkade se en bil och en främmande dam och där satt den, en liten historia. Eller så öppnar jag tidningen. Familjefejder, märkliga djur. Olösta fall. Brott som kan ha begåtts när din mamma var ung. Eller en helt vanlig skröna om någon som råkade snubbla på tröskeln till ett mysterium. Inte vet jag, det är väl du som är författaren? Samla material, samla tankar. Hela världen är verkligen full av knäck. Tänk bara ett vanligt hyreshus. Eller en by du passerar med tåg. Jag undrar alltid vilka som bor i husen, vilka som befolkar lägenheterna. Jag vill veta allt om dem, hur de ser ut, varför de valt att bo där de bor, hur de tillbringar sina dagar. Särskilt orter som befolkas av många människor under högsäsong och sedan går till vila övriga året, väcker min nyfikenhet. En del sömniga små städer i Normandie till exempel, tänk tidig november, dimma, regnar småspik. En man med rocken svept tätt om kroppen kämpar mot blåsten på den ödsliga strandpromenaden. Fukten äter sig in i märgen, sinnet är mörkt, det vilar kanske en förbannelse över den lilla staden som kämpar för sin överlevnad? Inte vet jag, det är du som är författaren…

Världen är full av knäck. Världen är full av underliga små orter och förvirrade karaktärer och lustiga typer som alla har en historia bakom pannbenet. Och berättar de inte för dig får du hitta på.

Jag hör ibland folk säga ”det är ingen idé”. Vad tjänar det till att drömma stort? Det kommer ändå aldrig bli verklighet. Håll dig till verkligheten, lilla vän. Dra ner markisen, ställ in stolarna. Ner med ridån. Du är bara en enda liten löpare som inte har en chans. Varför ödsla tid ens? Gå bara in i en bokhandel och se hur många böcker det finns. Alla dessa färgglada bokryggar, alla dessa miljarder bokstäver som tillsammans bildar berättelser förhoppningsfulla individer hoppas slå hela  världen med häpnad genom. Vem är du som tror att du har nåt att tillföra i gänget?

Sant är att man kan bli ganska nedstämd om man till exempel besöker bokmässan (som snart står för dörren, nerräkningen har redan börjat för alla oss som ska dit). Oändliga gångar proppfulla med böcker, tidskrifter, magasin, broschyrer, pamfletter. Ord, ord, ord. Skrönor och sanningar, släktminnen och fantasier. Varenda ett har plitats ner av någon hårt arbetande individ som svettats bakom en datorskärm eller vid ett vitt papper. Så småningom har orden fastnat i tryck och flugit sin kos över världen. Eller, nåväl, lyckats med nöd och näppe ta sig över en tröskel någonstans. I sämsta fall blivit lästa av ens mamma (vilket inte är fy skam, ska jag säga! Om mamma orkar kanske hennes vänner också gör det.)

Och ändå. Ändå vill jag säga – var rädd om din dröm! Jag är inte den som vill ta den ifrån dig. Tvärtom. Jag vill uppmuntra dig och peppa dig. Din dröm fyller dig med lycka och förväntan, den ger dig mod och styrka. I din dröm ser du en bok som bär ditt namn, ord som du lyckats sammanfoga så att de tillsammans bildar den berättelse du fyllt sidorna med. Så länge du bär drömmen i dig, är du på väg mot något. Ditt mål hägrar därframme. Det du drömmer om kan bli verklighet. Överge aldrig visionen, målbilden.

Jag är oerhört imponerad av alla de författare jag följt genom åren. Som började som hoppfulla individer, okända och orutinerade. Som kämpat mot svårigheter och verklighetens krassa närvaro. Som skrivit på obekväma tider, som tvingats varva drömmen med sånt som måste göras. Men som efter åratal av träget arbete till slut nått fram. Som fått sitt manus antaget. Ni vet vilka ni är. Så jäkla bra jobbat! Kan de, kan du. Det är inte omöjligt. Drömmen måste inte förbli just en dröm.

När jag var liten sa mina föräldrar många bra saker till mig. Jag har burit med mig dem genom livet. En av de där sakerna jag fick med mig var att mina möjligheter var lika stora som alla andras. Att vara människa är att ha val. Att kunna arbeta för det man tror på. En viktig ingrediens i det är just drömmen. Drömmen om att kunna göra det man älskar, det man vill. Ingen säger att det är enkelt, ingen säger att det inte kostar. Jag har suttit och skrivit trots att ögonen gått i kors av trötthet, trots skrikande bebisar, trots massa trassel i privatlivet. Jag har skrivit dygnets alla timmar. Ibland velat ge upp. Ibland känt mig värdelös (ganska ofta). Men sen tänkt, lite till. Bara några rader. Jag kör på. Vem sätter upp ett glastak? Vem stänger dörren för mig? Bara jag själv. Och det är också min uppgift att se till att försöka nå över de där trädtopparna. Att se till att fånga drömmen. Om så bara en liten del av den.

Älskar denna bild på papa (Hemingway). Även en av mina favvoförfattare!

Så vad som än händer: Sluta aldrig drömma. Skriv, kämpa. Ge inte upp. Det kan tyckas tröstlöst och hopplöst ibland, men vad är vi utan våra drömmar? Kanske är de många gånger ett självändamål. Men det är vackert så. Och utan dem tror jag inte vi kommer hälften så långt som vi faktiskt gör.

Kära du. Hoppas det går bra med skrivandet. Hoppas texten tar form. Hoppas det växer fram scener. Bilder. Ord som tillsammans bildar ett skeende. Vad skriver du för något? En familjeskröna, en deckare, en barnbok? Allt är viktigt. Allt är av värde.

Det finns sånt som är svårare att skriva än annat, om man får tro dem som vet (en del journalister, en del kritiker, en del författare, en del andra lösa tyckare). En av dessa saker är dialogen – en annan sexscener. Till sexscenerna ska jag återkomma. Om konsten att skriva en dialog tänker jag blogga idag.

En bok helt utan dialog? Hm, det kanske går. Tänkta fraser. Återblickar. Något som utspelar sig helt och hållet i tystnad. Fun kar som grepp. Men i övrigt tror jag att de flesta skönlitterära böcker tjänar på dialog. Samtal. Precis som i verkligheten. Någon tilltalar dig. Du svarar. Ett samtal uppstår. Meningsutbyte. Löften. Sagor som berättas.

Varför är nu detta så svårt? Jag kan peka ut flera fallgropar längs resans gång. För det första handlar det om att balansera sin text. Hur stor del av din berättelse utgörs av dialogen? En roman som har väldigt mycket dialog tycker jag inte riktigt funkar, likaså om dialogen är väldigt korthuggen och sparsmakad. Men det beror självklart på hur det görs. En skicklig författare som suveränt styr över sina ord kan komma undan med det mesta. Men så är det ju med allt här i livet. Gör det snyggt och det funkar.

Ett annat dialogproblem är för många att de sätter upp ett märkligt hinder framför sig och låter inte sina karaktärer tala som folk gör mest utan lägger ord i deras mun som inte riktigt funkar. Har läst en del ungdomsböcker som skrivits av medelålders och där är det tydligt, hur dessa personer vars tonår ägde rum för rätt länge sen, desperat anstränger sig för att låta som fjortisar av idag. Till och från kan det funka men sen blir det lite väl krystat. Det riktigt hörs hur en oldtimer försöker låta ung. Jag har själv skrivit fyra tonårsböcker och är det nånting jag varit extremt noga med så är det just dialogen. Väl medveten om att balansgången mellan korrekt och pinsamt är hårfin har jag tagit in många i målgruppen som fått läsa manus och komma med synpunkter. Främst på dialogen. Och så har jag lyssnat på deras råd. Strukit ord som inte passerat nålsögat.

Vilken tid utspelar sig din bok? Är det möjligen en historisk roman? Vilka är människorna? Är de bildade, eller utan utbildning, läser de böcker, eller föredrar de att bläddra i en serietidning? Är de ekonomer eller frisörer, piloter eller fotbolsspelare? Beroende på deras liv måste man välja hur de talar. En sak har dock de flesta karaktärer gemensamt: De pratar sällan som något som står skrivet i en bok.

Ett bra sätt att testa huruvida en dialog fungerar är att säga orden högt. Prata dig fram till hur det ska låta.”Hej, hur står det till”, är en enkel mening. Säg den högt. Se framför dig vem som talar. Blunda och hör tonläget. Är det verkligen en regndränkt tonåring som stiger in i ett främmande kök och adresserar den främmande familj som sitter och äter middag? ”Hej, hur står det till” – nej, så säger inte den killen, som är förvirrad och vilse och kanske rädd. Det är mer troligt att han stammar något. ”Oj… Hej… ursäkta…” – att vara författare är att också vara skådespelare. Du måste låta din fantasi flyga. Vara alla dina karaktärer. Känna in dem. Tänka på hur de levt och vad de varit med om. Allt sånt formar deras tankevärld och deras uttryckssätt. Och det är detta du får fånga.

Tidsandan är viktig. Ska du skriva om 50-talet? Ingen sa ”fett” om något som var bra. Ingen använde ord som ”ligga” och ”nice”. Däremot kunde till exempel ”vajert” komma till användning. Nu överdriver jag lite och tar det som är mest basic, men du anar inte hur många författare som slarvar här! Gör inte samma misstag. Var grundlig med din reserch. Se till exempel på film från den tid du ska gestalta, lyssna på hur människor talade med varandra. Och läs gärna böcker från de decennier du ska beskriva. Det finns mycket material att vaska fram på bibliotek, arkiv och museer.

När du skrivit din dialog – läs den högt. Spela upp scenen. Och var fortsatt kritisk. Funkar den imorgon också? Grattis, då har du kanske lyckats skriva ner nånting riktigt bra.

Seså! Fortsätt jobba nu. Kom ihåg att de bästa böckerna är de som blir skrivna. Men 99% av all litteratur stannar kvar nånstans där ingen läser den – nämligen i en författares eget huvud.