Månadsvis arkiv: oktober 2013

Från Prag med kärlek

Det blev en bra Prag-tripp. Var bland annat med hos Jan Kraus, en stor teveshow dit jag blev bjuden för andra gången, vi pratade bland annat om att det var hett med män som lagade mat. 20 minuters samtal är lång tid i teve, men det flöt på bra… Dessutom var en överlevnadsguide med i programmet (syns inte i bild) och man fick lära sig varför en kondom och en tampong bör ingå i ett survival-kit. Och det är INTE för att man ska ha galet vildmarks-sex med ett rådjur utan för att kondomen kan man hämta vatten i och tampongen kan man suga upp dagg med…. typ. Fanns visst fler användningsområden men jag hängde inte helt med. Teatern där detta spelades in live-on-tape var fullsatt.

I studion hos Kraus. Mannen til vänster är en känd tjeckisk skådespelare, Pavel Lebeda. Jag själv i mitten 🙂

Makeup-artisten gjorde ett kanonjobb…

Sista dagen i Prag behövde jag besöka St Vitus-katedralen, som är min favoritkyrka (älskar också La Sagrada Familia i Barcelona, som jag ska besöka snart, och Notre Dame i Paris, och Sacre Coeur, men St Vitus är 1:a på listan).

En oktoberdag kan St Vitus se riktigt spöklik ut… Här har kungar krönts och begravts, finns flera kryptor i kyrkan. Här förvaras också  den böhmiska kungakronan och kronjuvelerna.

Karl IV la grunden för en kyrka på det här området 1344. Här finns redan sen tidigare en helig plats, utgrävningar har visa välbevarade rester av en romansk rotunda från 900-talet och en basilika med tre mittskepp från 1000-talet.

St Vitus byggdes under flera hundra år, och det är mäktigt att se på varje enskild sten, studera valven. Tänk att människor levde och dog med bygget av denna katedral. Hela generationer deltog och Prag som stad dominerades av detta bygge från 1344 till 1929, det var först då katedralen verkligen blev klar.

Bland sevärdheterna finns S:t Wenzelskronan (Svatováclavská koruna), som väger 2,5 kg och innefattar 96 oslipade ädelstenar. (Inte på den här bilden). Man kan tillbringa en hel dag här och studera alla detaljer. In i kyrkan kommer man gratis men vill man ta en mer djupgående runda får man betala 350 tjeckiska kronor (ca 100 spänn). Det är det värt.

Tjusigast är det när solen bryter igenom de många tusen färgade glasen i fönstren. Motiven är helgon, kungar och tjeckisk historia.

Detaljerna är konstverk, var och en av dem…

Turisterna är många men man kan tänka bort dem och tända ett ljus för dem man älskar.

32 kommentarer

Hälsningar från soliga Prag

Det är 20 grader varmt, sol och typ sommar i Prag. Att komma hit är en lisa för själen. Min älskade gamla hemstad som alltid tar emot mig med öppna armar. Igår kom min bok ”Systerskap” ut på bokförlaget Mlada Fronta.

Min lilla bokbaby!

 

Och här är jag igårkväll på releasefesten på bokhandeln Luxor, som ligger mitt på Vaclavplatsen.

 

Igår var det inte lika soligt, men jag tog de här bilderna:

Apolinarska förlossningssjukhuset, inrymt i ett gammalt kloster. Här kan vi snacka att anorna och historia sitter i väggarna… ser ut som något taget ur Harry Potter.

 

Ett fint litet Praghus där jag kan tänka mig att bo.

 

Mynta-te igår kväll på ”Noodles”, gå hit om du vill äta gott med nudlar som tema. Ligger bredvid Luxor på Vaclavplatsen.

Nu vidare till nya äventyr!

30 kommentarer

Nu bär det av till Prag

Lönnen utanför mitt fönster har tappat nästan alla blad, det gick fort. Det behövs en sån där höststorm, eller en köldknäpp, så faller de och bara de svarta grenarna blir kvar.

Älskar lönnen och dess förvandling men de svarta grenarna… nja. Ser väldigt sorgligt ut faktiskt. En ensam skata dricker regndropparna från räcket, hon är kvar när alla svalorna flugit söderut. När vi var i Arizona i somras så var det så man kallade säsongsgästerna, ”flyttfåglar”, de som flyttade till värmen när vintern kom. Då kände jag att jag vill bli en flyttfågel. Jag är en svala i mitt hjärta.

Min svala när den var precis nygjord. Hos Angelique Houtcamp i Amsterdam, på Salon Serpent.

Ok, nu ska svalan o jag till Prag. Ikväll går planet. Jag ska spela in Tjeckiens motsvarighet till Skavlan, och sen ha releasefest för min nya bok (”Systerskap” som kommer ut på tjeckiska på bokförlaget Mlada Fronta.) Och ge intervjuer och göra PR lite allmänt.

Vi ses!

1 kommentar

Oktobermånads ingenmansland

Vissa dagar är svåra att kicka igång. Sängen är skön och kroppen är tung och hur kan jag ha träningsvärk fast jag bara läst en bok igår, typ? Fick jag träningsvärk av att hålla upp boken med högerarmen? Uppenbarligen. Åh, en sån skröplig varelse jag måste vara. Jag som är en stålkvinna annars.

Hursom. Mitt recept mot komatösa dagar är att tvätta håret och dra på sig smink som om du skulle på fest. Puder, rouge, ögonskugga, the works. En komatös dag förvärras av att ditt anlete skriar likt Munchs ångesttavlor och håret ligger klibbigt på skallen. Din ångestkänsla tjocknar på ytterligare när kläderna hänger slafsigt och du knappt bytt trosor. Om du däremot fejkar välbefinnande, kan det hända att välbefinnandet hittar dig. Jag tog en klänning som aldrig använts. Den sparades för regniga rövhåledagar som denna.

Ett vackert lik är snyggare än ett fult, va. Vad säger du om känslan i mina ögon? Speglar de min själ, eller är de bara blanka och välmejkade? Jag vet inte. Ögonen är själens spegel, säger klyschan, men när man ser in i sina ögon är det sällan man ser sanningen.

Jag är en gammal alkisfru. Vi alkisfruar vinner lätt en Oscar i konsten att fejka allt möjligt. Vi vet exakt hur man klär sig i snygga kläder och fixar frissan perfekt, hur man ler med glossy läppar och berättar vackra sagor för sin omvärld. Som anhörigfru är jag duktig på att förställa mig. Mina ögon är låsta, de avslöjar mig aldrig. Så du vet faktiskt inte vad som döljer sig därbakom.

Kontentan? Döm aldrig en människa av hennes yta. Hon må vara ganska risig och se ut som sju svåra år men kanske är det just denna som mår toppen. Nu vill jag inte säga att jag i min prickiga klänning mår skit, men vi låter det vara öppet. Vissa dagar är komatösa torsdagar i oktobermånads ingenmansland.

Och kartan har gått förlorad.

2 kommentarer

Hanna Gadban förtjänar en offentlig ursäkt

Vi är några som står bakom denna debattartikel på SVT Debatt, angående Hanna Gadbans Alumnpris som hon fick av Södertörns högskola 3 oktober 2013.

Det pågår ett drev mot Hanna Gadban. Bland annat är det företrädare för Feministiskt initiativ som ägnar sig åt smutskastning av Hanna Gadban, som gör en viktig insats för ungdomar som utsätts för hedersrelaterat våld. 

Det har blivit svårt att lyfta vissa frågor i Sverige utan att man direkt anklagas för rasism.

Med denna debattartikel hoppas vi kunna ändra klimatet något.

Rosor till dig om du sprider länken!

1 kommentar

Böcker, böcker, böcker

Den här måndagen har gått i böckernas tecken. Först ett spännande möte med litterära förtecken (sånt jag inte kan skriva exakt vad det gick ut på, men bra var det!), sen en tur till Söderbokhandeln på Götgatsbacken, det är en sån där gammal lite ”inrökt” bokhandel som ger mycket inspiration. Köpte Martina Montelius nya bok ”Främlingsleguanen” och Lena Anderssons ”Olovligt förfarande” och dessutom Helena von Zweigbergks nya, ”Än klappar hjärtan”.

Mycket spännande läsning med andra ord.

Nu vidare genom eftermiddagen. I dag den 14:e oktober blev det verkligen höst…

0 kommentarer

Oktober 2013, du sköter dig fint hittills!

Konstaterade igår att oktober månad levererar i år. Vackert så man vill gråta, häromdagen otippat varmt, hösten har målat löven lite extra kulört och himlen fick sig några duttar glimrande specialblått extra allt.

Hade en kompis på övernattningskalas (ja vi säger så) och i förmiddags tog vi en lång powerwalk vid Årstaviken och sen en tur på utegymmet vid Eriksdalsbadet. Jag älskar utegym. Det känns extra hälsosamt, till skillnad från svettiga lokaler där syret är slut och man får inhalera folks kroppsodörer… trät är dessutom självrengörande så jag tror inte man blir lika lätt smittad av förkylningar när många använder samma redskap i en utemiljö. Fatta vilken genialisk idé utegymmen är.

Och varje steg jag tar så tackar min kropp mig, varje lyft så jublar musklerna. Denna kropp föddes för att hålla sig i rörelse. Jag är så jävla tacksam för den här dagen, den här promenaden, de här lyften, det här livet.

29 kommentarer

Skriv om Ibbe, mamma

Min 16-åriga son stod och dukade av bordet efter middagen i går kväll. Vi pratade om lite allt möjligt som vi brukar och sen sa han, ”mamma, jag tycker du borde skriva om Ibbe. Han som kom till Sverige när han var 12 år och som nu ska utvisas. För du kan verkligen relatera till det här ämnet, mamma, och jag tror att folk lyssnar på dig. Gör det.”

Så nu sitter jag här och skriver om Ibbe. Om en helt vanlig kille med ett öde som skiljer sig från de flesta andra svenska ungdomars. Från alla dessa killar och tjejer som föds i ett tryggt land där de får gå på förskola, sen börja plugget, bli tonåringar, tjuvröka och oroa sig för att de kanske väger lite för mycket eller har ful frisyr. För dem som aldrig tänker en tanke på att kanske kanske inte få bo kvar hos sina föräldrar, i sitt hem, eller för den delen, i sitt land. För dem som växer upp och glider genom livet som visserligen kantas av allehanda bekymmer (restskatt, liktornar, PMS, bråk i nära relationer, missnöje med chefen eller kass matsmältning bara för att nämna några av livets ”glädjeämnen”).

Varför jag kan relatera till Ibbe: Därför att jag också fick lämna mitt land. Som 10-åring kom jag till Sverige tillsammans med min familj (mamma, pappa, lillebror, vi fick politisk asyl). Jag fick vänja mig vid ett nytt språk, vid ny mat, nya männniskor. Blev mobbad och hånad och retad (det fanns färre utlänningar – som vi kallades då – i Sverige på den tiden). Men vi blev mottagna av svenska samhället och fick ett nytt hem. Jag rotade mig. Inte hos en främmande familj men väl i en miljö som jag själv inte valt.

Det händer enormt mycket från att man är 12 år tills man blir 18. Hela tillvaron formas. Man förvandlas. Ens tankesätt präglas. Men viktigast är att man knyter vänskapsband. Man drömmer om en framtid. Man söker en tillhörighet, en trygghet. De där sex åren är en tredjedel av ens liv, den viktigaste tredjedelen hittills. Från att man är en liten snorunge som leker i skogen till att man är en ung människa som förväntas rösta, tjäna pengar, kunna köra bil, få skaffa barn och bli en ansvarskännande förälder och bidra till samhället genom att arbeta och betala skatt, sköta sina plikter som medborgare. Alla de som sitter på sina höga hästar på Migrationsverket har gått igenom samma resa, med den skillnaden att de troligen aldrig känt av känslan hur tryggheten raseras, hur drömmar tas ifrån dem. Det är detta som är myndigheternas problem, att en individ bara är en siffra, ett protokoll. Inte en ung kille eller tjej som ligger vaken om nätterna i bottenlös förtvivlan. Inte ett barn som redan förlorat allt en gång, som nu, vid tröskeln till vuxenvärlden, ska förlora allt en gång till. Är det döden Migrationsverket tycker att Ibbe förtjänar? Att han ska dubbelbestraffas. I mina ögon är det så djävulskt, att man väntat in Ibbes 18-års dag för att kunna skicka honom ur Sverige. Som om någon särskilt riktat in sig på den här killen, satt ett pris på hans huvud. Suttit och räknat timmarna, veckorna, snart, snart är han 18 den lilla jäveln och DÅ ryker han! Lilla fattiga Sverige med sina principer och finfina moral, där vi daltar med ljugande politiker och förlåter chefer som förskingrar miljonbelopp och skor sig på vanliga svennebanan, här ser vi minsann till att en utländsk tonåring från Liberia inte ska tro att han kommer undan Storebrors vakande öga och kan snika sig in i systemet på nån slags räkmacka.

Vet ni alla idioter på Migrationsverket som gömmer er bakom era pärmar, titlar och anställningstrygghet. Vet ni hur mycket jag föraktar er fyrkantighet. Ni är lika körda som busschauffören som kastade av 19 dagisbarn från bussen för att det fattades 30 spänn till biljetter. Det är folk som ni som gjorde Hitlertyskland möjligt, fega jävlar som hänvisade till paragrafer och som med högljudda röster hävdade att ni ”gör bara ert jobb” och ”hur skulle det se ut om alla gjorde som de ville”.

Hur det skulle se ut om alla gjorde lite som de ville? Det ska jag berätta. Vi kanske hade haft en värld där ordet CIVILKURAGE fick en mer framskjuten position. Där 18-åriga killar inte behövde ha ont i magen och ångest inför framtiden. Där gamla och sjuka slapp ta livet av sig för att staten och myndigheterna mobbade dem så hårt att de inte längre orkade.

Vi skulle haft ett samhälle som var varmare, mjukare, snällare och där folk faktiskt fortfarande vågade tro på lyckliga slut. Som det ser ut nu brer mörkret ut sig. Jag hoppas ni handläggare på Migrationsverket sover gott i natt och framöver. För det är det många som inte gör, på grund av er. Och ja, det finns en särskild plats i helvetet för statstjänstemän som slutat använda sin hjärna, och ännu värre, sitt hjärta.

Inga lagar och regler är ristade  i sten. Lagar och regler är skapade av människor – och det är människor som kan förändra dem. För det är långtifrån alla regler som fungerar. Men det krävs mod, intelligens och kraft för att våga gå emot strömmen. Den kraften tycks saknas hos alla dessa tjänstemän som verkar mer intresserade av sina lönekuvert än andra människors situation. Det är ju ett lotteri hos vem du hamnar när det handlar om myndigheter. Kommer du till någon smart, klok och vänlig – grattis. Men hamnar du hos en sadistisk jävel – tack och goodbye, du kan lika gärna sätta en pistol mot skallen direkt.

Jag hoppas att Ibbe får stanna.

Han, och alla andra som faktiskt behöver hjälp, skydd och stöd.

 

 

7 kommentarer

25 år med Elle

Många härliga samlades i morse i en studio ute vid Telefonplan när tidningen Elle gjorde sin jubileumsplåtning inför 25-år som tidskrift i Sverige. Till vänster kan du se allkonstnären, bloggerskan, modeoraklet Elsa Billgren som hade på sig en fantastisk klänning, och till höger poserar en stilig Lars Wallin, designer av de tjusigaste kreationer. I mitten så lilla jag. Vi var många fler sen på den bild som kommer med i tidningen. Duktiga Emma Svensson plåtade (dock ej denna bild som hamnade på Insta, Twitter och Facebook).

Själv fick jag lite zombie-ögon?

Kan berätta att det var en massa ELLE-profiler som samlades på en och samma plats, många av oss som genom åren jobbat med Elle. Jag var med och startade Elle i Sverige tillsammans med dåvarande moderedaktören Inger Martin och art directorn Svante Öqvist, som fortfarande arbetar inom koncernen men nu som chefredaktör för Elle Interiör. Själv var jag lite av en allt-i-allo, jag både skrev och redigerade och försökte få överblick på det redaktionella materialet. Sen blev jag på smällen 😉 – sånt som händer… Men jag har genom åren fortsatt att frilansa för Elle, många reportage och intervjuer har det blivit på alla dessa år.

På den tiden det begav sig, eller lite senare – 1989 – när undertecknad just låg o födde första sonen o faktiskt hade slutat på Elle vid det här laget – såg kärntruppen bakom Elle ut på detta vis! Jag googlade förgäves bilder på Inger Martin (som var modechef och eldsjäl) men lyckades bara hitta denna på Svantes blogg. Inger sitter längst fram i mitten i blå jacka. Högst upp t v ser vi Helena von Zweigbergk som var med på dagens plåtning, Helena är numera författare precis som jag… och så har vi Malou von Sivers bredvid, Malou var chefredaktör den här tiden.

Häpp! Vad tiden går.

2 kommentarer

Bokmässan revisited

Jag lovade igår att skriva några rader om årets bokmässa (den i Göteborg) och eftersom jag håller mina löften kommer det en redovisning nu. Håll i hatten!

Bokmässan dag 1, 26/9 2013. Martina Haag & moi. Vi ska just inleda ett 4-dagars race med våra böcker i fokus.

 

Svenska mässans lokaler är enorma och just dessa dagar fylls de av böcker och författare. Det är lätt att känna sig pytteliten och betydelselös, eftersom böckerna är så många och antalet författare – som alla är väldigt duktiga – mycket stort. Det är lätt att drabbas av missmod. Vad håller jag på med? Hur kan jag tro att jag ska nå genom mediebruset? Men på nåt sätt gör man det, i alla fall delvis.

Jag och Martina Haag är de enda som har en egen kassa på bokmässan. Och vår grej genom åren har blivit att byta klänning ofta. Jag hade med mig runt 28 klänningar (Martina några färre), dock använde jag långtifrån alla utan svor istället för att jag tog med för många. På uppsidan: Hade en del att välja på.

Är nu ytan något som är viktigt för en författare? Om du ser till den där mängden böcker och människor, hela strömmen av ord och bokstäver och intryck – så blir mitt svar JA. Nånting som får dig att skilja dig från mängden kanske måste till i dagens bokklimat? Klänningar i olika kulörer är ett enkelt sätt att synas. Att vara trevlig och se sin läsare, är ett annat sätt. Jag älskar mina läsare. Utan läsarna vore jag ingenting. Att folk vill läsa det jag skriver är enda sättet för mig att kunna försörja mig som författare. Vill jag sitta ensam på kammaren och skriva med gåspenna i min lilla skrivbok, utan någon som helst publik? Jamen då kan jag klä mig i säck och aska och bete mig drygt, ingen kommer ändå läsa det jag skrivit och jag får försörja mig på annat sätt, till exempel genom att föda upp hundar eller brodera bahytter med växtfärgat garn (mmm eller hur, det sistnämnda låter ju jävligt lukrativt).

Den beryktade bahytten, kan bli ekologisk och kanske nästkommande hipsterplagg? Bahytt är en mjuk huvudbonad för kvinnor i form av en hätta med relativt brett brätte som inramar ansiktet. Den blev modern i början på 1800-talet och höll sig kvar in på 1860-talet, En del bahytter inramade ansiktet och fungerade somskygglappar, vilket också var meningen. Den varianten kallades ”kyss-mig-om-du-kan”.Hatten bärs bland annat av Tant Grön, tant Brun och tant Gredelin i de kända barnböckerna av Elsa Beskow.

 

Okej, mer från bokmässan: Dagtid signerade jag böcker. Jag medverkade i en podd, förnedrade mig i Lantzkampen hos Annika Lantz – direktsändes från scen! – blev intervjuad på en annan scen av Fredrik Belfrage – 3 gånger dagligen! – sedan skaffade jag även en liten tatuering i Majorna, tog en taxi fram och tillbaka, men detta enbart för att få kraft, så det fick bli guden Frejs fruktsamhets- och nystartssymbol, Ing-runan på handleden (verkligen pytte, taxin stod o väntade och jag skulle vara med i radio en timme senare, så jag designade dessutom tatueringen själv med kulspetspenna, den är jättesnygg och jag är väldigt nöjd, slut på meddelandet.)

Kvällstid blev det party. Det blev middagar och mingel och privata fester i centrala Göteborg och allehanda samtal med diverse författare som smått påstrukna av alkohol lättade sitt hjärta. Förra året var en känd artist med, han skrev en bok om sitt liv, och berättade för mig ingående en rad privata detaljer… det är sånt som sker på bokmässor. Bokmässor är som öar i livets ström där allt stannar upp, men där allt också liksom konserverar sig och stannar kvar utan att någonsin nå fastlandet.

En god vän som är proffs på mingel säger att man inte får gå hem före 01.30. Det är ett magiskt klockslag. Det är efter 01.30 som allt händer, i synnerhet på bokmässan. Folk bryter ihop och avslöjar hemligheter och bekänner kärlek eller råkar i slagsmål. Många intressanta avarter av det mänskliga psyket blir synliga efter 01.30, på krogen, när alkohol får vara med som en faktor. (Utan alkohol ligger alla som är över 18 och SOVER djupt efter 01.30 ty ingen kan hålla sig vaken då.)

Jag kan ju inte ge några namn vad gäller SKANDALERNA.

Bara vad det gäller TREVLIGHETERNA. Och då blir det Lasse Berghagen. Som är så rasande bra! Om jag måste välja en ny pappa – och inte fick ta den jag redan har – så skulle valet falla på Lasse alla gånger. Lasse kanske kan bli min låtsas-pappa, en stand-in på nåt vis, alla de gånger min egen älskade pappa Frantisek är bortrest? Lasse satt och sjöng Fröding vid middagen. Lasse försvarade en person som blev illa åtgången. Lasse blev rena Grizzlybjörnen Fredriksson faktiskt. Som en riddare. Om du inte visste vad ordet ”folkkär” betydde så kan jag verkligen ge dig Lasse.

Här är det Martina som får en kram av Lasse B, på en beryktad svitfest på Park hotell. Inga ord efter oss! Men Lasse stannade inte riktigt lika sent som många hade velat. <3

Det kommer tillbaka till mig nu. Svallvågorna efter Bokmässan. Trots att nästan 2 veckor gått sedan vi anlände i Göteborg för att frottera oss med books & dreams sitter minnet kvar i kroppens alla leder.

Men tiden går fort.

Nu förbereder vi oss för Bokmässan 2014.

Det kommer bli Århundradets Happening.

3 kommentarer