Månadsvis arkiv: februari 2014

Klittnytt och myter om G-punkten

Jag rekommenderar ”Masters of Sex”, denna eminenta serie om Masters & Johnsons forskningsupptåg på 60-talet, till alla. Först kom Kinsey-rapporten (1948 och 1953), sedan tog Bill Masters och Virginia Johnson över stafettpinnen inom omfattande sexforskning i vår moderna tid.

masters2

Kan sakna sådana pionjärer idag, det känns som om vi behöver mer sexforskning, inte mindre. I dag läser jag tex om forskning som rör kvinnors orgasm, Huffington post har en artikel i ämnet där man forskat på kvinnors uteblivna orgasmer och kommit fram till att kvinnor med orgasmproblem har mindre klitoris och längre avstånd mellan klitoris och vagina, och att dessa kvinnor dessutom hellre ligger på rygg när de har samlag (fortfarande SAMLAG SOM NORM när en kvinna ska få orgasm, som om tex oralsex ej räknas här? eller smek?). Dessutom säger en av forskarna i studien detta häpnadsväckande:

”There’s no G spot. There’s a C spot — the clitoris,” said study researcher Dr. Susan Oakley, an OBGYN at Good Samaritan Hospital in Cincinnati, Ohio. ”It is the source of a lot of sexual pleasure for the female.” 

gspot

Jag undrar lite hur Dr Susan Oakley kommit fram till denna ”sanning”? Min guru i dessa frågor är Per Olov Lundberg, professor i neurologi vid Uppsala universitet. Han har arbetat med sexologiska frågeställningar, framför allt som forskare och med undervisning sedan slutet av 1960-talet. Han är också NACS-auktoriserad specialist i klinisk sexologi och en av grundarna till fl era sexologiska organisationer, både i Sverige och internationellt. Jag har haft den stora förmånen att ha P-O som lärare på sexologikursen jag gick i Uppsala, och det kanske bör vara en neurolog som tar sig an att berätta om nervabnorna i kvinnans kön istället för en okunnig gynekolog (fast denna Oakley kanske blivit misstolkad av journalister, sånt har ju hänt förr.)

P O har bland annat förklarat att känselnerverna i klitoris och i G-området (ej en enskild punkt) är olika, och G-området innebär bland annat att ett tryck mot detta område kan ge smärtlindring tex vid en förlossning. Det är inte klarlagt var dessa smärthämmande banor går, vissa data talar om att impulserna går via n vagus dvs passerar helt förbi ryggmärgen. Detta är oerhört komplicerat förstås och ja, rocket science, och även en del av kvinnans kön som inte är helt utforskat, men att slå fast att ”there is no G-spot” är väldigt dumt, tycker jag.

Det är inte så att forskare är eniga, långt ifrån. Vissa menar att G-punkten egentligen är baksidan av klitoris. Andra menar att om vi slår fast att G-punkten finns, så kommer det skapa stress hos de kvinnor som ej lyckas lokalisera denna punkt. Men människor är olika och sexlusten varierar också, så om det finns de som har låg lust så ska allas lust anpassas efter dem? Eller tvärtom, om alla är oerhört kåta, så bör det vara en standard? Tycker det är fel att förneka G-områdets existens. Tvärtom behövs det mer forskning.

Framför allt bör forskning om kvinnors sexualitet utgå från kvinnan, inte från mannen och samlaget/penetrationen som norm. Få penisar tex är krökta uppåt så att de kan stimulera G-området, vars mest känsliga del ligger krökt bakom bäckenbenet. Jag tror också att detta område är individuellt, kanske är det mer utvecklat hos vissa kvinnor än hos andra, precis som att livmoderns ställning kan variera. Varför skulle det inte finnas anatomiska skillnader, som att vissa kvinnor har en större klitoris och andra en mindre? En mer ytligt placerad klitoris eller en mer inåtliggande. En mer utbredd/lättåtkomlig G-punkt eller en mindre och mer gömd sådan. Kvinnors underliv varierar oerhört, men variationerna inuti är dolda för ögat. Det enda vi ser är de ytliga skillnaderna i hur venusberget och blygdläpparna ser ut.

cover_pi_little_book_of_pussy_1302061820_id_629551

 

 

5 kommentarer

It’s hard out here for a bitch – eller har du inte alla cupcakes i skåpet?

lily2

Du är för mycket av allt: högljudd,  jobbig, gapig,  krävande,  obekväm,  osmidig.

”Aggressiv” är ett adjektiv många tycker passar bra ihop med dig men även när du viskar tycks du skrika för full hals. Det är nåt med din utstrålning, helt enkelt.

Du tar för stor plats, fel plats.

Du är för tjock, för smal, för stornäst, för lång, för kort, kantig, plufsig, fläskig, mager, sned, oskön, för snygg, ”ful”. Men du kan vara noll av allt detta och ändå störande. Det är nåt med dig, helt enkelt. Nåt med din attityd. Nåt i dig som signalerar att du inte tänker ta skiten som flyger runt dig i stora sjok. All jävla bullshit och alla lögner och fasader som folk kämpar med. Du fixar inte alltid att vara diplomatisk. Du säger ”sanningar”. Du fjäskar inte. I alla fall inte ständigt och jämt (jo ibland gör du det ändå, för att du inte orkar kriga precis dygnet runt.)

Du vägrar hålla tyst, du svär, du är osnygg. Du ifrågasätter. Du gillar inte idiotiska regler som inte är till nån nytta. Du vill inte göra som ”alla andra” bara för att man ”alltid gjort så”. Du tycker inte ”vassa armbågar” är ett skällsord.

”Patetisk”. ”Desperat”. ”Pinsam”. = 3 etiketter män ofta gärna sätter på dig, när du kommer för nära dem i deras eget mörker. Men vissa kvinnor viskar de sakerna bakom din rygg också.

Du har inte alla cupcakes i skåpet, helt enkelt.

Du följer inte koderna.

Du har dina egna koder.

Du slickar på knivar och ligger med fel personer och stönar inte som en kattunge utan vrålar som ett lejon. Dina klor är vassa och du håller inga dieter. Du avskyr auktoriteter. Din humor är ostädad. Du skrattar på fel ställe. Din kjol är för kort. Du har maska på strumpan och du tänker inte anpassa dig till vad som är ”kvinnligt”.

 

lilybitch

Har du checkat några rätt av ovanstående?

Då är du kanske en bitch du med och därmed är ditt liv inte så lätt.

 

 

4 kommentarer

Sov gott, Charlotte (lite om kändisar och myter och helvetet på jorden i lyxförpackning)

charlottehund

Den nyazeeländska tevestjärnan och fd modellen Charlotte Dawson, 47, har tagit sitt liv (om man får tro polisen i Sydney). Charlotte hittades i sin lyxiga våning med havsutsikt av mäklaren som inte fått tag på henne, eftersom våningen – som Charlotte enligt källor kämpade för att ha råd att betala hyra för – skulle säljas (på exekutiv auktion, Charlotte skulle alltså vräkas).

Det är så många hjärtskärande detaljer i Charlottes eländiga förflutna som jag inte ens vet vilka jag ska börja med. Aborten 2012 som Charlotte gjorde bara för att en förlossning inte skulle stå i vägen för hennes makes idrottskarriär? (Viktig tävling samma dag som barnet var beräknat). Mobbingen på nätet och troll på Twitter som hånade henne? Makens otrohet (påkommen ha sex med kvinna på offentlig toalett samtidigt som han snortade kokain)? Depressionerna, demonerna, att Charlotte efter sitt giftermål fick allt färre jobb, att hon inte lyftes på samma sätt som kollegorna i Top Model-programmet hon medverkade i? Fanns det mer under ytan?

Det är Ytliga I-lands-problem, kanske du tänker. Väx upp, börja jobba på ett härbärge, sluta plastikoperera nunan och get real, människa!

charlotte2

Men Charlottes öde får mig att ändå vilja lyfta det som är många kändisars verklighet. För, även om du tror att de är förskonade från nageltrång, obetalda räkningar och förstoppning, så kan jag avslöja att det är de inte. Lika lite som de slipper hjärtesorg och ångest. Men den lilla skillnaden att där den anonyma Svensson kan sörja ifred, är kändisens känsloliv exponerat och till för alla hyenor att gotta sig i. Och kändisen har ingenstans att fly. Tvärtom, skadeglädjen kan till och med vara stor hos allmänheten. ”Skyll dig själv din rika kossa” tänker många utan att för en sekund förstå hur den här MÄNNISKAN ( ja jag skriver med versaler för att du ska fatta att det inte är nån plastdocka det handlar om) faktiskt mår.

Visst kan det vara skönt och enkelt att vara kändis – i medvind. Livet tycks fyllt av gratisresor, gulliga fans och fördelar en masse. Framgång, strålglans och Diorväskor. Men när rampljuset släcks är verkligheten sällan så photoshoppad som den ser ut.

Charlottes mörker tog till slut livet av henne. Hon orkade inte mer.

Och jag kan verkligen relatera. Inte för att jag varit lika långt nere i svärtan som Charlotte, men samtidigt har jag också känt av hårda vindar. Förtal, skvaller och viskningar bakom ryggen. Gamla vänner som inte vill ha kontakt för att de är ”rädda” för en för att man varit med i teve och är ”offentlig”. Man har överträtt gränsen från vanligheten till en sfär där man för alltid är något annat, en person vars ansikte och namn är något som vem som helst har rätt att ha åsikter om. Någon som man kan skriva skit om i mindre nogräknade forum. Någon man kan skratta åt och håna, förlöjliga och ironiera över. Rynkor, övervikt, misslyckade äktenskap, skulder, missbruksproblem, allt kan komma upp till ytan, och där en vanlig människa bara har sig själv att stå till svars för, och möjligen sin familj och några vänner, där måste kändisen tvätta byken inför en hel värld. Man är mat åt hyenorna.

Bara en sån sak som skilsmässa. Jag kan säga så här, att är du en offentlig person så är det skitjobbigt att lämna in de där papprena, därför att skvallerpressen står som hungriga gamar och bara väntar på att få en godbit slängd i sin glupska käft. De bevakar tingsrätten och när minsta kända namn droppar in blir det direkt eko. ”Därför skiljer sig Katerina Janouchs man från henne” – ja, va i helvete ved ni om det, asgamar? Men de ”vet” och de gör rubriker som om ingen morgondags fanns. Och förutom sin egen kärlekskris och familjetrubbel, måste man även förhålla sig till det offentliga. Som om det vore kändispressens jävla rättighet att gotta sig i folks privata. Att de gör det är ett faktum, men har gemene man nånsin tänkt på hur det verkligen KÄNNS?

 

Jag ska säga att en kändis – även om jag är långt ifrån en Madonna eller ens en Carola – är precis lika mycket människa som vem som helst du möter på gatan, men kanske ännu känsligare, för allt du gör kan du få skit för, och är du ledsen och hjärtekrossad och osäker och har ångest, så blir du ännu mer sparkad på, det blir ännu fetare rubriker. Det är okej att mobba dig och garva åt dig och håna dig, du ska bara acceptera och tolerera och finna dig, du är ju KÄNDIS och därmed ska du bara hålla käft. Du har förverkat din rätt att vara en vanlig person, du syns ju i tidningen, har teveprogram och hur många millar som helst på banken! Därmed är också ditt psyke av stål och vad än nån säger så kan du le ett colgateleende och glittra vidare.

Men nu ska jag berätta. Att synas i tidningen får man sällan betalt för, och även en kändis kan ha ont om pengar. Och en kändis kan bli förälskad i ”fel” person, bara för att kändisen längtar efter kärlek lika mycket som varenda svenne, och sen falla jättehårt när den falska jäveln går ut och snackar skit och kör nån vidrig kiss&tell-intervju. Kändisen oroar sig lika mycket för att inte duga, och för att ens barn ska fara illa, och för att inte få jobb. Kändisen åldras och slängs på soptippen, och det är värre ibland än för svenne därför att svenne kan ta ett städjobb eller vad det nu är men kan Pernilla W eller Lena Ph eller Carola göra det? Nä, exakt.

Philip-Seymour-Hoffman_lKändisar knarkar ensamma på sina hotellrum. Hur kul tror du Philip Seymour Hoffman hade det sina sista dygn i livet? Skammen och känslan av misslyckande. Hur bra mådde Whitney Houston? ”Didn’t we think we had it all”. Jo. Det har så mycket av nånting, som jag vette tusan vad det är värt.

Jag tänker på Charlotte Dawson och hennes ensamhet, och det värsta är att du inte ens kan gnälla när du är kändis för det är inte synd om dig, FÖR DU ÄR JU KÄNDIS – vår tids mesta jävla pajas som ändå alla både avundas och föraktas. Du är ensam dum jävel på toppen av nånting som egentligen inte är värd nånting. Du roar och underhåller och fyller tidningar och teverutor, samtidigt som du ändå har både nageltrång, förtoppning och skulder men med den lilla skillnaden att även dina inåtväxande hårstrån kan plåtas av en papparazzi och bli helsida i People eller US Today.

Du vet aldrig vilka dina riktiga vänner är, till och med dina barn kan vända dig ryggen. Din morsa kan sälja dig. Du gör abort för att din blivande ex-man inte ska missa ett OS-guld.

Du åker till psyket men det kan bli en nyhet det med.

Du gråter ensam.

Du tar ditt liv.

Fan, sov gott Charlotte.

Och nästa gång du garvar åt en kändis och snackar skit och skriver nåt elakt nånstans, anonymt eller under eget namn, tänk på att det är en MÄNNISKA som också läser, känner, blir ledsen, tar åt sig. Hur glad hon än ser ut på en stajlad modebild, hur många millar hon än kan tänkas ha på banken.

whitney_slider2_0_0

 

 

 

 

3 kommentarer

Födelsedag & tacksamhet (& några tårtor)

cakeNån gång måste man fylla år och detta är en dag (22/2) då jag alltid fylls av ambivalens. Jag är en konservativ person som egentligen inte gillar att saker förändras. Såsom det alltid varit ska det alltid förbli, är min ständiga devis, men tiden har ingen pardon med någon av oss. Och jag känner djup tacksamhet (och som den lättrörda kärringjävel jag är fäller jag en tår) över allt fint livet gett mig.

Ja, jag vet att jag klagar ibland (ganska ofta! gnällspik! vet skämseligen!) men faktiskt tillhör jag en lyckligt lottad jävel som tagit mig så här långt i detta liv och med allt det livet skänkt mig i form av underbara gåvor.

Jag vet inte ens var jag ska börja? Jag blev JAG, bara en sån sak! Nåt slags genetiskt mirakel? Alla DNA-trådarna la sig rätt och ut kom en tuff dam med svart hår på skallen.

Men hursomhelst. Många år har gått sen den där 22 februari och nu är jag här.

Har gråtit nu ännu flera skvättar tårar idag för att jag blivit så älskad och för att alla är så snälla. TACK.

cake2

 

cake3

cake4

mamojagtrieste

Här ovan är jag snart ett år och är med min mamma Ada i Trieste/Italien där vi bodde från jag var 7 månader och nåt år framåt. Älskade min italienska barntant! Och slog pannan blodig i ett element. Det är därför jag är så smart (!)

Japp. En längre resumé kanske jag får komma med nån annan dag.

Nu ska jag fira lite med familjen.

<3

 

2 kommentarer

Klittkunskap på Fittfestival

vulvarosDen 1 mars anordnar RFSU en Fittfestival i Stockholm och det tycker jag är ett strålande initiativ. Jag har tidigare – på Nyårsafton, om jag inte minns fel (det gör jag ofta) skrivit att 2014 borde vara Fittans År och Fittfestivalen går helt i linje med detta. Det är dags att ta Fittan på mycket större allvar, denna livets port och kraftkälla. Det lovvärda nu är att man tex börjar ta förlossningsskador på allvar. Så många kvinnor som drabbas av skador i samband med barnafödande men har hittills avfärdats som ”aja det är bara naturligt” och ”allt är helt normalt”. Riktigt fula sfinkter-rupturer och inkontinens och läkare som syr fel så kvinnor har ont i åratal och inte minst alla rubbningar i sexualitet som man bara viftat bort.

Här ett viktigt blogginlägg som vittnar! Läs! Om den tabubelagda fittan och hur fittskador normaliseras i vården.

Hur jävligt än inte det? Som om en mor inte ska tycka att hennes sexliv ska prioriteras. NÄ, det får vara slut på knullandet lilla gumman för du är ju MOR nu och har fått ett fint BARN så vad gnäller du om, liksom? Underförstått: Har man en gång trätt in i det Heliga Moderskapet ska man lägga sin kåthet och sexuella fitt-aktiviteter långt ner på priolistan. konstfitta Jag ska fortsätta vara Fitt-aktivist. Fittaktivist – Javisst! Kolla detta fina klipp…. från Kobra i SVT. Om Fittan i konsten.  oysterOm fittan mår bra, tror jag hela mänskligheten har att vinna på det. Mer fittskriverier följer!

4 kommentarer

LinkedIn

Plötsligt hände det. Att jag gick med i nätverket LinkedIn. Fråga mig inte hur det gick till men det bara sa smack och så hade jag skapat en profil?

Så nu kan ni connecta med mig därstädes, ni som har yrkesmässigt intresse, vill säga.

 

0 kommentarer

Det är lömskt med böcker…

Ja. Det är det. Jag var ju så himla glad förra måndagen då jag hade satt PUNKT och tänkte att nu är boken färdig. men jag är en perfektionist. och när jag printade ut manuset insåg jag att det inte alls var så. Färdigt alltså. Tvärtom tyckte jag plötsligt att det fanns väldigt mycket mer att göra. Mer som behövde utvecklas och beskrivas. Spänning som behövde bli mer utdragen. Ett kapitel som inte började läskigt nog.

Så nu har jag suttit och skrivit hela helgen igen. Igår kväll, lördag, när alla andra var ute och roade sig ja då satt jag och skrev. Sida upp och sida ner. Fram tills att krogen stängde 03. Sen la jag mig. Och låg i koma. I dag var det tur att vädret var fult för då var det bara att sätta sig igen.

Räknar iskallt att sitta uppe hela natten. Det blir kaffe och choklad tills jag svimmar. Det är inte mycket kvar nu men manuset ska levereras till min förläggare imorgon bitti. Först då, när jag skickat iväg det, kommer jag få vila på riktigt.

Sen kommer rond 2. Förläggarens synpunkter. Och sen en mangling med redaktör.

Det är lång väg till den 18:e juni då boken ligger färdig på disken.

0 kommentarer

Att sätta punkt.

Jag har de senaste veckorna verkligen kämpat med att bli klar med min roman, och ibland är det tuffare än annars. Den här gången var det som en evig kamp. Kanske för att jag verkligen hittat på en intrasslad intrig med många olika komponenter. Stundtals har jag undrat om jag ska fixa det. Min författarkollega Liza Marklund har beskrivit bokskrivandet som en uppförs- och nerförsbacke, i början går det upp och rätt trögt men sen mot slutet vänder det och bara rullar nerför i en satans fart, så har hon sagt, men denna gång stämde det inte in på mig, för ända in i det sista kändes det som uppförsbacken, en sån där lång mördarbacke när benen fylls på med mjölksyra och man har blodsmak i munnen.

Att skriva sju romaner om samma personer är också en utmaning, för det gäller att hålla reda på vad alla heter och gör och deras åsikter och stil och erfarenheter, det är ett mastigt persongalleri ska jag berätta. Massa vuxna och barn och hur de talar och vad de tänker och det går inte att plötsligt göra nån till moderat om den varit kommunist i fem böcker, typ (jo om det är ett medvetet val av denna karaktär, men inte bara för att man råkat glömma vad hen röstar på). Det gäller att ha bra minne.

Nåväl. Måndag eftermiddag satte jag i alla fall punkt och det blev en 450 sidor lång bibba, som kommer ut 18:e juni.

 

1 kommentar

En dag i en författares liv

Många tror att författaryrket är superglamoröst. Faktiskt anges detta vara drömyrket för många (i alla fall om man frågar stockholmarna). Och ja, på många sätt är det härligt och underbart och det enda jag kan typ (även om jag skulle bli en väldigt bra kock, kallskänka, kanske caféägare, jag skulle kunna vara lärare – även om tålamodet inte är på topp – och lektant, jag skulle kunna vara clown och ståuppa, möjligen mood manager på en dekadent nattklubb… vad mer, jo taxichaufför eller annat slags yrkeschaufför, för jag kör sjukt bra och hittar över allt i Stockholm, eventuellt skulle jag kunna utbildat mig till barnmorska om jag hade börjat tidigare… jag skulle förstås även kunna vara jympaledare på Friskis eller en personlig tränare eller kanske coach… saker jag inte skulle kunna vara: kirurg, atomfysiker, nationalekonom, ej heller stå vid löpande band pga har ont i nacken… vet inte om jag skulle klara av att vara sekreterare, är för slarvig för det, och sen balettdansös etc är nog inte heller min grej, men skådis! ja skådis skulle jag kunna vara, och marinbiolog. Gud vilken lång parentes. Parentesen är slut nu.)

Sylvia Plath, ikonen. Satt o pressade rumpan mot stolen när hon inte var olycklig med Ted Hughes.

Hursom. Att vara författare är inte särskilt tjusigt, i alla fall inte under de långa perioder man tillbringar i sin skrivbubbla. Där sitter man djupt försjunken i sin långa text, som antagit monstruösa proportioner, och man är i pendlande tillstånd av snygg. Just i dag har jag stilig klänning för att hålla humöret på topp men igår satt jag och var sunkig med skitigt hår och nån märklig trasa på mig… ingen ser man. Ingen. Bara texten. Ingen ser dig heller, vilket är en fördel. Men man är ensam och jag satt 8 timmar i sträck på min stol och blev ett med orden. Man får ont i röven och i axlarna och har man anlag för rastlöshet kan man bli uttråkad. Och eftersom inget slut anas på arbetet så vet man att nästkommande dag blir lik den föregående.

Det glamorösa då? Jomen det är champagne på bokmässan i Göteborg, och det är tevesoffa då och då, och det är föreläsningar på bibblan och PR-aktiviteter. Man får träffa andra (kända) författare. Har man tur och ens böcker säljer kan man unna sig en skrivresa till ett varmt land medan Sverige försmäktar i snöstorm. Bäst av allt: Andra betalar för att läsa ens fantasier, eller om ens privatliv.

Selma Lagerlöf i sitt arbetsrum på Mårbacka, 1933, sitter o pressar rumpan mot stolen I guess.

En dag i mitt liv igår: Sitta på rumpan, se ut över en tall och skriva om dramer i hittepå-människornas liv.

En dag i mitt liv i dag: Sitta på rumpan, se ut över en tall och skriva om dramer i hittepå-människornas liv.

En dag i mitt liv i morgon: Tevesoffa, sen fortsatt sittning på rumpan och ännu mer skriva om dramer i… etc, etc.

Puss.

 

8 kommentarer