Månadsvis arkiv: juli 2014

Antisemitismen i Sverige

exodusnwNågonting jag tänker mycket på i dessa dagar är förstås konflikten i Israel och hur antisemitismen vaknar som en skugga så snart man anser sig ha rätten till det. Naturligtvis är kriget ohyggligt och det är aldrig okej att döda barn (vilket sker i alla krig, dessvärre, och jag mår fruktansvärt illa av det oavsett vilken sida som gör sig skyldig till dessa brott) men jag ser något slags nyvaknad vurm för judehatet, som om kriget i Israel legitimerar till det. Som om man nu passar på. Folk blir osams på Facebook och den ena otäcka antisemiten efter den andra vädrar sina unkna åsikter.

Hakkors på husväggar och skolor, tyngre bevakning av synagogor, hatmobbar mot judar, mord… Newsweek har ett omslag man aldrig trodde man skulle få se i modern tid, om att judar än en gång känner att de kanske måste fly undan förföljelsen. Det är obegripligt att sånt får ske. Var finns statsminister Fredrik Reinfeldt som kan fördöma att detta sker i Sverige? Eller är det okej att hata judar i Sverige på grund av kriget i Gaza?

Sorgligt som fan är det att i demokratiska landet Sverige 2014 finns det barn som inte vågar säga att de kommer från judiska familjer och vuxna som fruktar för sin säkerhet utifrån att de är judar. Sorgligt är det att antisemitismen får fotfäste och det anses legitimt att hata judar än en gång. Brunskjortornas stöveltramp hörs högre efter resultatet i EU-valet med alla de främlingsfientliga partierna som får mandat i Eu-parlamentet.

Vart är du på väg, Europa?

 

30 kommentarer

Trevligt med feedback

Träffade två väldigt goda tjejkompisar igår och åt middag. En av dem bor i Paris och är bara i Stockholm ibland. Det finns alltid mycket att avhandla. Till exempel kvinnors öden och hur livet kan bli. Hur tuffa öden somliga har… Alltid väldigt nice att träffa mina äldsta väninnor.

richepartajMen det var egentligen inte det jag skulle skriva om utan den trevliga feedback jag fick av flera olika personer den här kvällen. Först en man som läst min artikel om feminismen och att män är välkomna i debatten oc han berätta om sin egen far som var en vit kränkt man och att han som pojke därför inte gavs de möjligheter han hade kunnat ha om samhället var mer fritt. Tänker på detta nu när det är Pridevecka också, att vi har kommit långt men fortfarande är vi inte framme, för fortfarande anses det på många håll att vissa beteenden enbart är ”manliga” medan annat är ”fjolligt” (ordet yttras då med förakt) och därmed mindre värt. Men samtalet fortsätter och jag tror det är viktigt att inte tystna utan att dels säga ifrån när folk faller in i uppkörda hjulspår och slentrianmässigt börjar slänga sig med invektiv (dvs nedsättande ordalag om sånt som inte är ”traditionellt” manligt eller kvinnligt), dels fortsätta ifrågasätta sig själv och sina egna tankar och känslor och hur man själv reagerar… En annan person kommenterade min artikel i M Magasin. Den om att åldern bara är en siffra. Jag ska säga att det är väldigt upplyftande när folk berättar att de läst nånting man skrivit! och kommer med egna synpunkter och tankar. Mer sånt, tack!

46 kommentarer

Sommaren i city

malinojagguardiansSommarstockholm i tropisk hetta visade sig från sin bästa sida igår när chefen o jag begick filmpremiär på Rigoletto med efterföljande partaj på Hasselbacken… fortfarande 30 grader i luften, inte en vindpust och blygt rodnande himmel över Riddarfjärden. Oh la la,  la dolce vita som det kan levas när två vänner är ute och har det trevligt. Filmen då? The guardians of the galaxy i 3D, härligt barnsligt och actionspäckat äventyr i rymden, jag gillar faktiskt denna typ av verklighetsflykt, kan lätt bara drömma mig bort. Måste säga att filmskaparna lyckats med sina rymdmiljöer samt karaktärerna, tex trädet Groot är ju en favorit för oss alla som älskar träd, faktiskt vill jag se en film bara med Groot och hans vänner blommorna, buskarna och gräsmattorna 😉

Den tropiska hettan fortsätter idag. Sitter på balkongen och skriver och tänker göra ett nytt ryck med min roman, hemligheten med romanskrivande är att man inte ger upp när man missat en skrivardag, det gäller att inte låta de skrivlösa dagarna bli fler, utan dyk rätt ner i texten igen och igen och igen, som att maratonsimma eller maratonspringa, låt inte avbrotten bli en vana, utan fortsätt dominera texten utan att låta dig domineras av pauser…

Så, hey ho lets go.

63 kommentarer

Varför Fifty Shades-böckerna är ren o skär skit.

Ja, då var det dags för mig att ta bladet från munnen. Fifty Shades, som sålt snuskigt mycket och gjort sin upphovskvinna oförskämt rik (ja, redan här kan ni sucka och säga att jag är avundsjuk och naturligtvis är jag det, eller kanske inte helt och hållet för sådär mycket pengar innebär alltid problem på olika sätt, men ändå, avundsjuk för att så många läst och tyckt och berörts, ja det måste ju erkännas) ska nu bli film och redan nu talas det om hur ”vågad” filmen är och hur fantastiskt allt kommer att bli och hur härligt vi ska få när vi äntligen får kika in i Smärtans Röda Rum där lilla oskulden A kommer att bli påsatt i alla hål och ur alla möjliga perspektiv. (Ursäkta en simpel fråga men har man inte redan sett alla slags påsättningar i alla hål under decennier av porrfilm? Vilken ny slags sexig förnedring ska vi få skåda? Vilka innovativa fontänorgasmer eller spermakaskader ska serveras oss? Och vilka moderna gynekologiska vinklar kan upphovsmännen till filmen möjligen uppfinna, ska vi få se slidväggarna bukta inifrån med hjälp av nanoteknik eller vad är dealen med detta nyskapande inom knullerifilm? bara en stilla undran).

Jag läste böckerna för 2 år sen och visst kunde man bli lite kåt när det beskrevs utförligt hur fittan fuktades och kuken ståndade eller vad det nu var, precis som man alltid blir lite kåt när man läser om sex och knull. Det är inget särskilt med det utan en fullt naturlig reaktion, hjärnan är en ganska dum kroppsdel och läser den ordet KNULLA tex så går det en signal till berörda organ och det blir styvt, fuktigt och bultande. Vad som var värre än genitaliernas reaktioner var den irritation som for genom min kropp inför det usla språket och framför allt: Skildringen av en okysst oskuld som objekt och en mans ägodel.

Nu rynkas en del pannor och bdsm-folket suckar ”jaja du fattar ingenting om hur det är att vilja GE UPP och GE SIG HÄN och FRIHETEN I SMÄRTAN etc etc” men jo, jag fattar det precis. Jag vet mycket väl mekanismerna inom de där undergivenhets- och dominanslekarna. Det är skönt att vara sub och det är skönt att vara dom och det är härligt att vara objekt och maktlös och även piskrapp på rumpan kan svida gott, endorfiner frisätts och allt det där. Sen är inte detta min sexuella favoriträtt, lika lite som jag älskar tex lutfisk eller njurfrikassé, men smaken är som baken och jag respekterar bdsm-kulturen fullt ut, alla blir saliga på sin melodi.

Min kritik av Fifty Shades handlar inte så mycket om att det är bok som är usel rent litterärt, ej heller egentligen om att vissa gillar bdsm. Min kritik handlar om den tröttsamma skildringen av kvinnan som värnlöst våp som blir sexuellt frälst genom att bli ägd, styrd, kontrollerad och dominerad av en – tadaaa – MAN. Min kritik handlar om att stalking och tyranni ursäktas med att det handlar om ”kärlek”. Jag gillar inte att en kvinna utplånar sig själv för att bli en snubbes leksak. Och att det i sin tur trollbundit en hel värld. Det får mig att vilja spy, ursäkta språket.

Har vi inte nog av patriarkatet som försöker bestämma över kvinnors kroppar, utseenden och sexualitet  redan? Har vi inte hela samhällen där kvinnor styrs av talibanmän? Räcker det inte med alla dessa kvinnor som våldtas och mördas av sina män eftersom dessa kvinnor vägrat inordna sig, vägrat låtit sig kontrolleras? Ja, jag drar det till sin yttersta spets här men egentligen handlar det om samma sak, bara det att i FS-trilogin är Christian Grey rik och snygg och Anastasia är söt och ung och oskuldsfull. Men spelet är urgammalt och taktiken densamma. Mannen ska styra kvinnan och hon ska ge upp sig själv tills hon enbart är hans privata lilla leksak. Ingen annan ska titta på henne (vi gömmer henne i nåt heltäckande tyg för säkerhets skull) eller ännu bättre, skär av henne halva fittan för att hon inte ska kunna vara kåt.För en kvinnasn sexualitet är fortfarande 2014 en av världens mest hotfulla företeelser för patriarkatet. I religionens namn ska hon bli kysk, nedbruten och ge upp sin lust. (Jag brukar säga hur skulle det se ut om alla världens kvinnor bejakade sin kåthet och sin klitta och låg och onanerade hela dagarna, vem skulle då snyta ungar och laga mat? Inte undra på att kvinnors kåthet och sexuella power – som är grym om den släpps fri – är en mardröm för alla patriarker världen över och det mest sataniska i alla världens stora religioner.)

I FS får vi en ganska enkel förklaringsmodell. Christian är det egentligen rätt synd om. Han skruvade sexuella begär utgår från att han försöker bli kvitt sin barndoms trauma. Stackars lilla rika ponke måste få förnedra sin flickvän så hans kvaddade lilla psyke ska kännas bättre för en stund.

Man kan ju tycka jag helt saknar humor och att jag tar skitboken på för stort allvar. Men visst, jag kan väl vara humorlös en stund då. I Indien våldtas småtjejer och mördas och hängs upp i träd. I irakiska Mosul hotas 4 miljoner kvinnor mellan 11-46 år av könsstympning av jihadisterna i landet .

I Sverige har 46% av kvinnor blivit utsatta för sexuellt våld av en partner/ickepartner sedan de fyllt 15 år. Sveriges statistik på den här punkten är riktigt ofräsch, men kan bero på att vi blivit bättre på att anmäla sexuellt våld. I andra länder finns säkert stort mörkertal pga sexuellt våld ofta är förenat med skam för kvinnan, och skulden läggs på henne. Så är det fortfarande i viss mån även i Sverige, och trots att det långsamt blir bättre blir det också ibland sämre, tex nu senast när en våldtäktsman fick straffrabatt för att våldtäkten på tjejen han förgrep sig på endast pågick en väldigt kort tid...

Drygt 62 miljoner kvinnor i Europa har tvingats utstå någon form av sexuellt våld.

”Men Fify Shades är en romantisk och erotisk film” säger du nu. ”Man kan inte hålla på och jämföra övergrepp med sex som sker mellan två vuxna under samtycke. Båda är lika kåta. Flickan vill få en kuk nerkörd i halsen trots att hon aldrig ens kysst en kille, det vill hon jättegärna och av egen fri vilja. Hon älskar sin Christian och VILL därför bli bunden, påsatt i rumpan och slagen med olika slags verktyg. Hon njuter ju av detta, hon får ju orgasm. Sluta vara en sån torrfitta och glädjedödare och förresten är det miljoner kvinnor världen över som blir upphetsade av de här böckerna, då kan det väl inte vara så fel?”

Man kan få orgasm fast man blir våldtagen. Man kan säga ja fast man vill säga nej. Man kan vara kåt fast man egentligen inte mår bra i själen. Och bara för att miljoner tyskar tyckte att Hitler var bra betyder det väl inte att hans politik var något att ställa sig bakom?

Nej, Fifty Shades är inte alls i närheten av Hitler. Men bara för att en stor folkmassa jublar, innebär det inte per automatik att den jublar på rätt grunder. Kvinnosynen och synen på sex i Fifty Shades böckerna är ren och skär skit och jag hoppas innerligt inte min dotter ska inspireras av detta den dagen det blir aktuellt. Jag jobbar hårt för att ge en motbild.

Min motbild: Tjej som växer upp i fri känsla för sin kropp och sexualitet. Hon får i sin takt upptäcka sin lust och kåthet. Hon har omslutande sex om hon vill. Hon experimenterar med de partners hon tänder på. Hon pratar och experimenterar med sina gränser. När hon inte är sugen, säger hon helt enkelt nej. Hon måste inte passa in i nån mall för att vara ”sexig”. Hon onanerar och lär känna sin kropp. Hon funderar över sin läggning, är hon hetero, homo eller bi? Hon behöver inte passa in i några mallar. Hon uppskattar sin kropp utan att oroa sig för huruvida brösten är för stora eller för små, huruvida hon måste raka bort håret på fittan eller ha det kvar. Hon lämnar de förhållanden hon inte trivs i. Hon skiter i vad omvärlden tycker. Vill hon vara nåns sexleksak en stund är det hennes beslut. Vill hon att nån ska vara hennes sexleksak är hon respektfull i hur hon ställer frågan. Hon lever inte på nåns villkor annat än sina egna. Framför allt inte för att hon måste vara söt, timid, bli ägd och kontrollerad av en jävla psykopat till karl.

Jomen för all del, läs gärna Fifty Shades och se filmen. Bli kåta och knulla.Men läs/se dem gärna med kritiska glasögon. Diskutera och debattera. Och tappa aldrig bort er själva tjejer och kvinnor, aldrig för en snubbes skull, sälj inte ut er själ, det är aldrig värt det.

 

 

8 625 kommentarer

Så här levs livet på skrivkollot

Hej du som skriver en bok just nu, kanske är du lika fokuserad som jag. Om inte, så kanske det kan vara till hjälp med lite inspiration hur man verkligen kan leva eremitliv, med syfte att få ur sig ett råmanus effektivt.

Jag är ute på landet. Här finns ej krogar, teatrar, goda vänner eller barn (inte just nu i alla fall). Här finns ingen kärlek eller äkta make eller partner (har ingen just nu). Här pågår inget stadsliv. Därmed finns massor av tysta träd, smygande rävar, vita små fluffiga moln, myggor och eoner av  tid och utrymme att SKRIVA.

Här är mitt strikta schema för hur dagarna på detta skrivkollot ser ut:

06.30-07 Uppstigning (enkelt vid fin väderlek, svårare vid regn).

07 Kaffe. Kaffet är viktigt för denna författare! Utan kaffe (och en macka) stannar hjärnkontoret och inga bokstäver kommer trilla ut från under fingrarna. Kaffet dricks i solen medan man avnjuter asparnas sus och spanar efter rävar. (Mitt kaffe är en halvlitersbalja med mjölk.)

07.15. Löpning ca 5 km med simavbrott efter 2,5 km. Badplatsen är kl 07.30 på morgonen fullkomligt öde och därför är det ren njutning att hoppa i från bryggan. Simturen är ca 15 minuter lång. (Har du inget bad i närhete går det fint med bara en löptur!) Löpningen gör att tankarna klarnar. Under simturen tänker man lämpligen vad dagens skrivpass kommer att innehålla.

08.30 – första skrivpasset inleds. Pågår till 13, med avbrott för sms eller mejl, men INTE FÖR OFTA! OM du är fokuserad kan du på denna tid få ur dig 20-30.000 tecken.

13-14 ny löptur med simning.

14-15 avbrott för lunch, solning om sol finns, telefonsamtal så man inte försmäktar i sin ensamhet, samt visst gloende in i himlen. Man kan fila fötterna, måla naglarna, noppa störande hårstrån, tvätta, städa eller lyfta hantlar. Även armhävningar är en bra idé. Drick vatten! Kanske ännu en kaffe.

15-19 dagens skrivpass nr 2. Nu kan det gå snabbare, eller trögare. Om du haft flow på förmiddagen kan samma flow infinna sig nu också, men det kan också bli stilla. Viktigt är att du ej ger upp trots träsmaken i baken. Men man får ta en mikropaus och vifta på armar och ben så man inte blir alltför tung i gumpen.

19. Dagens tredje löptur. SIMNING nu i hettan! Simma lugnt och undvik snabbgående båtar och scootrar.

20.00 Middag och tevetitt om du är sugen.

Ca 21-22 Dagens sista skrivpass inleds. Nu kan det plötsligt födas ett strålande kapitel, en bra förberedelse inför morgondagens flow.

23-23.30 godnatt (efter att ha rensat hjärnan med någon annans litterära alster eller ett parti tetris).

Bra tips att ha med sig:

Avsluta mitt i en mening, eller i en dialog

Skriv ner vad nästa kapitel ska handla om för att ej tappa tråden

Räkna ut hur många tecken du knackat ner och GLÄD DIG över hur duktig du varit i din eremittillvaro

Belöna dig med något sött o gott om du är sugen, för du är en jävla kämpe!!

Så, sen ställer du klockan på 06.30.

Imorgon börjar vi om med kaffe, löptur, simning och ensamhet.

Kom ihåg att de enda böckerna som är bra är de som faktiskt blir skrivna!!

 

 

 

253 kommentarer

Skriva, skriva, skriva

Jag skriver som en toka här i Roslagens grönskande famn och det är 164 sidor klara på nästa bok om Cecilia Lund, närmare bestämt bok nummer åtta. 42.615 ord eller 244.861 tusen tecken. Det gäller att inte ge sig. Jag kommer på väldigt bra saker om denna bok medan jag simmar, faktiskt är simning en ypperlig kreativitetsboost. Idag till exempel kom jag på en väldigt spännande utvikning i boken, och en ledtråd till mig själv där allt föll på plats. jag har ju denna bok i princip klar i huvudet. Behöver bara flytta om pusselbitarna lite för att dess kusliga innehåll – som skulle kunna ske i verkligheten – ska utkristallisera sig med väldigt önskvärd tydlighet.

Att ha skrivarstuga mitt i värmeböljan är lite skönt. jag behöver inte steka mig på en solhet strand. Det räcker att jag får sitta i trädgården och svettas. I dag har flera liter av mig runnit bort. NU kommer kvällen och svalkan och jag känner att de där 25.000 tecken jag fått ur mig hittills satt sig i nacken. har ont som fan i höger sida. Nån klämd nerv någonstans. Författaraxel.

Igår var det Ernst Hemingways födelsedag. 21 juli 1899 föddes han i Oak Park, Illinois. Och tog livet av sig 2 juli 1961 i Ketchum, Idaho. Papa I love you! Min författarguru. Och jag läser så gärna hans böcker och riktigt känner in hur han ibland våndades över skrivandet. Hur han hela livet försökte förstå skrivandets inneboende mystik och magi. jag gör också det. Försöker förstå. Hur en text som lyfter skiljer sig från en text som inte gör det. Hur det kommer sig att jag en bra dag som denna kan få ur mig så många ord och kapitel, medan en dålig dag som igår kanske på sin höjd får ur mig två rader. vad skiljer en bra skrivardag från en dålig? mentalt för en själv, alltså. Just nu känn det som om jag sitter på ett sånt där runawaytrain vad det gäller skrivandet, alltså just i dag, jag har bara skrivit och skrivit och skrivit och hamnat i flow flera gånger, trots att det fanns ett visst motstånd såg jag ändå scenerna tydligt framför mig och kunde få ur mig dem och några av dem blev väldigt bra, inbillar jag mig.

Men vad skiljer magi från flopp? När börjar boken leva sitt eget liv? jag kommer bli tvungen ta en paus, men det är alltid läskigt med pauser, för eftersom bokskrivandet är ett outgrundligt väsen vet man aldrig om flowet vill komma tillbaka efter pausen eller om återstoden av dagen är körd. I och för sig tycker jag att jag varit duktig idag och bör få belöna mig med ett dopp från bryggan innan middagen, och sedan en slökväll, men kanske sätter jag mig vid manuset igen när solen gått ner. En flow-dag ska man vara rädd om.

Kanske är det Papas spirit som är med mig idag?

Vinden susar i asparna och någonstans hörs en ensam fågel förkunna sitt ode över världen.

 

 

247 kommentarer

Några ord om feminismen, kvinnorna och männen och varför det faktiskt till slut är lysande med varenda snubbe som vill bli kvinnosakskämpe

Detta är ett inlägg om varför jag vill säga tack till både Lamotte och Navid Modiri för deras nyvunna intresse för feminismen. (Jo, jag har stört mig lite på att killar jämt hyllas, men som vi säger – GET OVER IT. Och detta är skälet till att jag istället vill sträcka ut handen och säga, kom med här, Navid och Lamotte, häng med, var välkomna i gänget! Vi dricker svartvinbärste och snackar feminism. Här, nu, och för alltid.)

Mitt i glödheta juli blossar debatten upp. Den om männens nya positioner inom feminismen. Det börjar litegrann med Lamottes inlägg om att hans dotter blev ledsen av Alfons Åberg där tjejer framställs som svaga, mesiga och omöjliga för pojkar att leka med. Det fortsätter med Navid Modiris Facebookinlägg om att hans femåriga dotter tycker att hennes rumpa är ful och detta får Navid att 30 år gammal börja kalla sig feminist, eftersom han vaknar upp och inser att hoppsan, tjejer kan visst ha det jobbigt eftersom de ständigt bedöms utifrån hur deras kroppar och ansikten ser ut. Läsarna delar Navids inlägg många gånger, så pass många att en del kvinnliga feminister får upp ögonen och blir lite putt. I viss mån kan man förstå dem, faktiskt, eftersom detta som både Lamotte och Navid i juli 2014 yrvaket uppmärksammar, är något vi andra som går runt med en vagina mellan benen upplevt hela vårt liv. För en stund kan vi bli lite trötta. Inte för att allt fler ansluter sig till den feministiska kampen utan lite barnsligt så där, för att killarna i klassen än en gång stjäl showen. Nånstans är det så det känns. Vi duktiga flickor har viftat med händerna och försökt skrika oss hesa men se här kommer grabbarna och vips är feminist något man rentav ska börja fundera på att bli, även om man heter Benke, spottar snus på väggen och tycker nog att en riktig kärring ska stå vid spisen o föda barn och ge fan i att köra traktor.

Nåväl. Jag har pratat mycket om de här inläggen de senaste dagarna, både med vänner och med några av mina tonårssöner. Och jag kan konstatera att oavsett om vi kvinnor känner oss lite knuffade åt sidan av de nyfeministiska småbarnspapporna, så är de och deras blogginlägg och facebookstatusar exakt vad som behövs i arbetet för ökad jämställdhet. Varenda småbarnspappa som ser världen genom sin lilla tjejs ögon behövs. Men också alla pappor som samtidigt kollar in världen genom små killars ögon. För feminism är, enligt min 17-årige son, något som ju berör båda könen. Han har så rätt. Inte bara tjejer lider av snäva könsroller. Det gör ju killar också. Tjejerna som sminkar sig och går in i Victoria Secrets-koma, som kråmar sig och plutar med munnen på Instagram från att de är 7 år gamla, har det minst lika svårt som alla små killar som tror de måste vara macho, som tvingas klä sig i mörkblå jeans och sparka boll och spänna musklerna, som avråds från att gråta ”tjejiga” tårar, som växer upp och tror att de måste porrligga analt med tjejer för annars är de inte bra nog. Som begår brott och super och kör farligt med sina cyklar/moppar.

Varenda farsa som plötsligt blir medveten om att könsrollerna försnävar oss är att applådera! Varenda farsa som avstår från snoppskämt och prat om att tjejer är söta i rosa. Varenda farsa som uppmuntrar sin lilla flicka att spänna musklerna och köra traktor om det är det hon vill, och å andra sidan heja på sin lilla son om han föredrar Barbiedockor eller ljuslila ponnyhästar och gråter stora mjuka tårar medan han virkar en rosa trasmatta. Det måste inte ens vara så polariserat, det kan bara handla om att farsan berättar för sin dotter att hon inte i första hand är en TJEJ utan MÄNNISKA och som sådan har exakt samma rättigheter och möjligheter som alla andra MÄNNISKOR, att den där snippan mellan benen aldrig ska behöva definiera henne – och att hon får älska vem hon vill, hur hon vill, bara hon är ödmjuk och rättvis i sitt liv.(Så gjorde min älskade feministpappa med mig, och det är därför jag själv är feminist och vill att alla människor ska ha alla möjligheter, oavsett kön.)

De här papporna i debatten. Okej att de behövde få döttrar. Okej att de kanske inte förstod innan. Men de gör det nu, och de inspirerar. Vi kvinnor behöver dem i kampen för jämställdhet. Alla vi människor behöver stöpa om våra sinnen. Oavsett om våra barn är flickor eller pojkar, oavsett om vi är pappor eller mammor. Jag tror inte på könet som enbart en social konstruktion, för det handlar förstås om hormoner och biologi, men bortsett från det finns där miljoner variationer. Det är inte antingen eller. Och samma sak gäller feminismen. Det är inte antingen eller. Det är inte antingen kvinnor. Eller män. Utan det är alla dessa varianter, alla dessa individer, som tillsammans möjliggör en förändring.

Utan Lamottes och Navidis texter skulle jag kanske inte pratat med min 17-åring om alla de här sakerna. Utan människors förändrade perspektiv skulle debatten tystna. Som feminist är jag tacksam för att dessa flickpappor vågar höja sina röster och berätta hur de vill förändra världen. Det kommer gynna både deras döttrar men också andras söner. Det kommer i slutänden bli bättre för både kvinnor och män. Och vill man vara lite svulstig, så kanske kan världen till slut, långt efter att de här döttrarna och sönerna är vuxna, bli en skönare plats att leva på.

 

20 kommentarer

Skrivjuli!

Det är redan 17:e juli och jag inser att jag utlovade #skrivjuli men att det inte har blivit så mycket bloggande om skrivande här. Så jag ska försöka kompensera genom att dra igång nu. Kanske får #skrivjuli övergå i #skrivaugusti eller ännu bättre #skrivhöst, för vi borde förstås ha haft #skrivsommar…

pion

Men man ska aldrig se bakåt.

De skriva ord som skrivs är bra och viktiga, men man ska ej begråta de dagarna då man led av skrivkramp eller lättja eller bara solsting. För såna dagar finns det gott om sommartid. Dagar då man stiger upp med en känsla av bejakande och positiv energi i kroppen men sedan kretsar man mest runt vinbärsbusken som dignar av mogna bär (med tanken att plocka dem), ligger i hammocken med ambitionen att läsa en roman (samtidigt som man slösurfar på sociala medier och stör sig över folks bilder på rosévin i motljus), åker och badar med de tonåringar som välvilligt sökt sig till landet och så går man i skogen och inbillar sig att man måste ”tanka inspiration”. Men sen kommer dagar då man helt plötsligt landar vid datorn, öppnar dokumentet med manuset i och sätter igång. Orden strömmar ur fingrarna och det berömda sommarflödet infinner sig.

Skrivandet kan dessa stunder liknas vid kärlek. När man söker den som mest desperat håller den sig undan, men när man ger upp kommer den och knackar en på axeln. ”Här är jag. Ta mig.”

En bra taktik när man drabbas av lätt panikångest och motvilja mot det egna manuset (liknar ett gammalt äktenskap, den där boken!) är att inte ge sig själv för svåra uppgifter (sånt som jag annars är mästare på, tex berordra ”idag ska det skrivas 30.000 tecken”). Nej, lura hjärnan lite snyggt, ungefär som man kan göra när man vet att man borde träna men inte har lust att komma ut. Säg åt dig själv ”jag ska bara läsa lite i det sista kapitlet och kanske redigera det” – precis som när du lirkar dig ut med budskapet ” jag ska inte springa en mil utan bara ta på mig gympaskorna och gå ett varv runt kvarteret”.

Ofta sker då det magiska att man faktiskt rycks med. Ett varv runt kvarterer blir en timme ute för när man väl får det friska syret i lungorn så vill man inte gå hem igen och när man känner kroppens tacksamhet så fortsätter man bara gå, fortare och fortare tills man faktiskt springer, och kanske blir det en mil? Och samma med skrivandet, när man redigerat några kapitel och läst sitt manus så får man sug efter att skriva litegrann, komplettera, eller uppslag till en dialog, och rätt vad det är skriver man och fingrarna dansar över tangeterna och det är ju roligt, herregud, det är härligt! Och man känner hjärnans tacksamhet för att man överbryggt dess inbyggda motstånd och gett sig hän sin text, likt en varm omfamning som känns rätt och intensiv.

En timmes skrivande om dagen räcker. En promenad likaså. men blir turen lång och du springer dig svettig, blir timmen till flera och du försvinner i din romanvärld, så har du en extra bonus med dig i ryggmärgen.

En bokstav i taget i #skrivjuli.

Varje skriven rad är en seger.

 

78 kommentarer