Månadsvis arkiv: februari 2015

(OBS! Kvinnan på bilden har inget med begreppet ”Oskuld” att göra. Eventuellt är hon rent visuellt en symbol för begreppet ”Bad girl”, en kåt brud, en person som har kontakt med sin fitta, med sin lust, som vet hur bra knull kan kännas, som lever ut, som inte är rädd för att säga ”gör inte så här utan så här” som ser till att få det sex hon suktar efter, som är tillräckligt stark för att våga säga att hon också vill vara svag. Hon är den pojkmammor varnar sina söner för, eftersom det kan vara så att hon har stilettknivar inuti vaginan.)

Det är omöjligt att inte skriva och tänka på 50 shades dessa dagar. Hur mycket jag än irriterar mig på hypen (ja, är väl sotis på alla de där miljonerna, det kan inte förnekas) kan jag inte låta bli att fascineras. Precis som det var fascinerande med Grottbjörnens folk eller Dockornas dal eller för den delen Da Vinci-koden. Alla dessa bästsäljare som är rätt kasst skrivna men som ändå fångar in oss i en saga. För det är sagan vi är ute efter, det är sagan vi vill ha, det är sagan som trollbinder. Skitsamma att sagan är pissigt skriven, skitsamma att vi stör oss på vilka ord som författaren använt, drömmen om sagovärlden är starkare än eventuella språkliga hinder. Sagan talar till oss mellan raderna. Den rör vid det avgrundsdjupa inom oss. Jung berättade om arketyper, och den författare som lyckas iscensätta arketyperna rätt – och vid rätt tidpunkt – och paketera allt i korrekt koncept som just i den stunden är det vi vill ha – har sin lycka gjord. Det är skickligt att kittla massorna på det sätt E L James gjort. Det är värt respekt. Hur illa jag än tycker om det banala, det klyschiga, det patriarkalt förtryckande, det töntklumpiga, det amatörmässiga i skildringarna av det som sägs föreställa BDSM-sex – så måste jag likförbannat (hur ogärna jag än vill) ta av mig hatten för hela hypen kring 50 shades. Det är fan värre än Harry Potter.  På plussidan (och det en del kritiker redan skrivit) : Att den kvinnliga sexualiteten kommer i fokus. Kanske inte genom Anas oskuldskaraktär, utan mer att kvinnor fått lättillgänglig uppkåtande litteratur att konsumera på t-banan, bussen, hemma i sovrummet. Nej, kvinnor får fortfarande inte vara kåta som de vill, inte oavsett kroppsform och ålder och relationsstatus, kvinnlig sexualitet är fortfarande förtryckt och kvinnor straffas hårt när de spränger ramarna och passerar gränserna, men 50 shades är ändå ett litet steg i riktningen mot att kvinnlig kåthet och lust blir mindre laddat, kanske främst för kvinnan själv. På minussidan: det är fortfarande en sexualitet som utgår från att kvinnan är passiv och i händerna på en – MAN. Det är mannens lust som styr, hans sexuella läggning som anger tonen, hans penis som är Kungen i Rummet. Penisbäraren är den som förfogar över oskulden. Att Ana är oskuld är också en tydlig symbolik, det är en REN och KYSK flicka som får den romantiska belöningen i en rik, mäktig snubbe. Och kanske är det detta som stör mig mest.  Om Ana var en riktig ”bad girl” (ogillar iofs uttrycket ”bad” dvs dålig, för det är inte i mina ögon synonymt med en tjej som är kåt och gillar sex! även om hon inte lever i en monogam relation med en stadig pojkvän! hon är inte ”dålig” för det, hon bara – ÄR – men nu använder jag det stereotypa uttrycket ändå för alla vet vad det betyder)? En kåt liten ”slampa” (också manlig värdering! OBS) som knullade runt på helgerna, utan att skydda sig? Som söp och knarkade och sexchattade och fick klamydia i parti och minut, om hon hade blivit på smällen ett antal gånger och gjort abort, om hon låg med flera stycken på samma kväll och hade trosor utan gren, om hon låg och onanerade och tog sig själv på fittan för att hon inte hade fått nog? Hade Mr Grey tyckt det var lika häftigt att ta in henne i Smärtans Röda Rum? Hade hon omfamnats av samhället? Hade man ens tyckt hon var en intressant romankaraktär? Jag tycker definitivt att det varit mer rättvist om Ana redan hittat sin sexualitet. Om hon visste vad hon ville och vad hon var nyfiken på. Om hon kunde skillnad på bra sex och dåligt sex. Om hon funnit sin sexuella karta där hon visste hur bra njutning känns till skillnad mot medioker sådan. Om hon sett sin fitta i spegeln och experimenterat på egen hand med onani och olika sexuella tekniker. Om hon embarkerat på den spännande resa som sexualitet kan vara, om den kopplas loss från yttre krav och tabun. Men är det Sagan, det? En brud som är kåt och bejakande och som är intresserad av BDSM och som är tillräckligt stark för att veta att hon ibland VILL vara svag (för det är vad BDSM handlar om, inte en oskuld som ska plågas till lydnad). Är det sagan som våra arketypstyrda undermedvetna söker i en förvirrad värld? Där manligt och kvinnligt är diffust och uppluckrat och där våra sexuella begär skuldbeläggs då de inte är politiskt korrekta? Nja, jag är inte helt säker på det. Fortfarande är filmer som ”Pretty Woman” och ”En officer och en gentleman” så poppis för att de visar upp samma slags saga, fast i lite olika paketeringar. Det enda de har gemensamt är detta: den underlägsna kvinnan. Den svaga kvinnan. Och den mäktige, rike, överlägsne mannen. Klädd i kosty, uniform, muskulös, snygg, trygg, erfaren. Omvänder en oskuld, en fabriksarbeterska, en – ve och fasa! – HORA. Kåthet är inte politiskt korrekt. Inte längtan efter sagan heller. Den är skämmig och ful och inget vi stoltserar med. Den är en guilty pleasure vi gömmer oss med, precis som vi ligger i mörkret med en vibrator och kör onanisessions som vi aldrig nånsin skulle stå för inför omvärlden. Det är som att smygäta godis och skåpsupa en ljummen vinare och peta sig i näsan fast det ser äckligt ut. Och ju mindre okej det är utåt desto starkare blir längtan. Längtan efter det förbjudna och snuskiga och ofina. Att puta med rumpan och be om att bli smiskad. Att ge upp sitt ansvarskännande jag och bli just en liten hora, nåns pleasure object. Att vara svag och uppgiven trots att kvinnor ska vara så jävla starka och kapabla och duktiga och klara av allt hela tiden. Alla bollar i luften och icke alltför sexuella! Kontroll. Snygg fasad. Inget bulimiätande av godis. Inget snuskande med brett särade ben. Inget pillande på fittan i tid och otid. Fina flickor fiser inte. Jag avskyr den överlägsne mannen, det farbroderliga, det ryggdunkande, det kvinoförminskande, det patriarkala, könsmaktsordningen, de lägre kvinnolönerna, glastaket, det faktum att en oskuld värderas som nåt viktigt och fint, en kvinnas sexuella kapital, gud så jag hatar det. Jag ogillar alla viktigpettrar i sina kostymer och businessmöten och världsherravälde, alla dessa män som tycker sig ha rätt att äga och utnyttja kvinnor. Men jag förstås sagan ändå, för det är i motsägelserna, i de splittrande perspektiven, i de schizofrena känslorna mellan kåthet och överjag, i sökan efter något sant, något viktigt, äkta, något som skänker mening åt vardagens allt gråare meningslöshet, som det går att hitta den där guldkornet som får oss att drömma oss bort och som skapar en monstruös bästsäljare. Några minuter till. Så smiska mig så hårt du vill och kan, please, ge mig något bortom verkligheten och matinköpen på Konsum. Det är inte politiskt korrekt att vilja vara en rosaklädd flicka som plutar med munnen och som blir tagen av en alfahanne. Det är verkligen inte genus och samtycke och jämställdhet och feminism. Och ändå är det Kåthet. Det är pirr i könet och orgasm och nånting som inte kan förklaras med intellektet och vetenskapliga avhandlingar. Det är inte surdegsbröd och skäggiga snubbar som tror att de måste se kyliga ut och leka Neil Strauss för att tjejen ska bli besatt av dem. Det är nåt annat. Nåt riktigt fult. Nåt som just därför trollbinder världen. Att jag sen skriver en helt annan erotisk trilogi är en annan sak. Nån gång ska den moderna kvinnliga sexualiteten tas på allvar. Jag håller på.