Den där meningen ekar i mitt huvud. Jag kommer ihåg den så väl, jag fick nån voodo förbannelse över mig. Av nån afrikan i gran canaria. Efter det rånade hon mig. Eller okej det kändes som det iallafall.
Jag tror det var den kvällen tillomed, som jag och min allra bästavän satt på balkongen i värmen och drack vin. Vi skulle ut på krogen.
Vi satt och pratade om att jag har svårt att släppa in folk på livet, speciellt killar. Och hon säger till mig ”jag vet att du har svårt, men du måste, du måste bli sviken, du måste gå igenom det där jobbiga, gå igenom skiten. För en dag så kommer du träffa nån”.
Jag puttar iväg folk (killar) innan dom kommer för nära, jag låter dom inte känna mitt riktiga jag. Jag vet att jag säger att jag hatar folk som ändras pga vilka dom umgås med. Men jag däremot. Jag är expert på det. Träffar jag en kille så är jag mitt dåligaste jag, jag låter dom inte se vem jag är, för då vill dom inte träffa mig mer.
Men om jag ska få nån ändring, så måste jag börja med att ändra på mig själv. Och för att göra det (tro det eller ej) så behöver jag mina vänner. Det är nånting jag absolut inte klarar själv. Jag behöver inte all drama runt omkring mig. Jag skulle vilja vara 14 år och dö kär. Typ.
Jaja. Min bästis har iallafall rätt. Ska börja med babysteps. Riktigt när vet jag inte, men det kommer ska ni se.