Jag tycker det är sjukt. Sjukt vilken värld vi lever i. Min dröm är typ att börja plugga, ta körkort, bli en lärare, åka och båtluffa i Grekland över sommaren. Alltså jag menar, hur sköna drömmar???
Inatt pratade jag med en kille som har amputerat båda sina ben, vill ni veta vad hans dröm är? Att kunna gå helt själv utan hjälpmedel.
Och här klagar jag på att jag inte fick den hårfärgen jag vill ha. Alltså va? Man uppskattar så sjukt lite här i livet. När han berättade sin historia så började jag gråta. På mitt jobb. Det gick inte. Det går inte att förstå att mina drömmar är så sjukt töntiga egentligen.