Jag är en sån där som tycker att kärleken är överskattad. Verkligen överskattad. Allt jag ser är 2 människor som inte klarar sig själva, som på nått sätt blir klister. Dom glömmer bort sina vänner på nått sätt. Har aldrig tid eller måste fråga pojken om man får träffa sina vänner. Alltså hallå? Ditt liv dör inte. Bara för du har ett förhållande så betyder inte det att han måste veta allt du gör. Träffar du en vän så måste han veta det direkt. Eller om du ska träffa en vän så måste han vara med, jag menar, har du blivit rädd för din vän eller? Alltså jag spyr!
Och eftersom att alla mina vänner, nu menar jag faktiskt alla, blir sådär. I alla fall nånting av det. Är det då konstigt att man blir mer skrämd av att ens träffa någon? När jag ser allt det där så blir jag ännu mer äcklad. Det är helt sjukt. Och nu sitter jag och tänker ”sådär ska jag aldrig bli” och när då mina vänner säger ”sådär bli alla”. Nä alltså jag spyr.
Visst att jag aldrig har vart kär, kär på riktigt alltså. Jag är en sån där som trycker ifrån, vet ni varför? För jag vägrar att bli en sån där dryg äcklig jävla flickvän som tror att mitt liv kretsar runt 1 kille.
Men dock så skulle jag vilja ha någon som jag kallar för myskompis, som dom flesta kan få till KK haha. Men nej, det är inte bara sexet jag vill ha. Jag vill ha någon som jag kan känna mig trygg hos. Saknar den känslan, att bara lägga mig i soffan och få världens tryggaste armar omkring mig, och allt känns bra igen.
För snart 3 år sen. Haha fan va länge. Jaja. Då träffade jag en kille. Livrädd som jag va så tog de bara nån månad innan jag gav mig av hehe. Det va i min svagaste tid i livet, jag drack för att känna nån slags lycka, nån slags trygghet. Jag hade många vänner, det hade jag. Men felet där var att det va mina supa vänner. Dom träffade jag efter att jag sovit hela dagen och sen på kvällen skulle jag dricka, och då behövde jag dom. Förutom Daniela då. Min klippa. Och nånstans på vägen så träffade jag den här killen på en fest, åkte dit på kvällen för det var gångavstånd. Vaknade upp dagen och tänkte ”fan va söt, äh, kommer ändå aldrig träffa han igen”. Med tanke på att jag tänkte att jag inte behövde nån, jag hade det bra som de va. Jag hade ju alkoholen.Men jag började träffa honom både nykter&full. Och att bara lägga sig där i soffan helt utmattad med hans armar runt mig, där hittade jag mitt lugn. Min trygghet.
Och idag saknar jag honom. Och nu när jag tänker efter så är det nog den där tryggheten som jag saknar. Det är den tryggheten jag vill känna igen, att bara lägga sig där och allt bara försvinner.
