”Det är inte målet i sig det
är resan dit som är mödan.”
Som tjejer som försvarar sig
med ”vet inte hur JAG kämpat
för sitt resemål eller lyx-
behandling.”
Livet känns alltid tungt när en
bara får kämpa men kan inte ha
ett personligt mål. Att vara
arbetslös länge och från politiskt
håll höra det ska ”löna sig att
arbeta.”
Ett ”påhittat” utanförskap som
detta, skapar ett riktigt utanför-
skap. En arbetslös som inte får
lämna landet (som husarrest.)
Och har def inte råd att göra det
samtidigt som blåslampan är
i häcken på alla lata, som hän-
givna, som arbetsnarkomanerna
med moral oxå… Ingen skillnad
och även inget val, ingen valfrihet
bara tvång… Samt avskyn från
alla som har det bra… Deras makt
i att ha det bra och ovilja att andra
ska det OK med… Varför är de så
missunsamma??
Vad gör det för en person som har
det bra att någon annan som är
fattigare och har det svårare faktiskt
får åka ut och ha det bra också för en
gångs skulle? Varför lägger de sig i
att försämra livet mer för de fattigaste?
Där det inte finns ett resemål för att
komma i från slitet där resan är vad
som gagnar andra som får sitt resemål
ganska lätt! Att leva sitt liv för sin skull
finns inte riktigt heller när att fara ut
och vara världsmedborgare bli mer
världsvan inte kan förekomma!
Att vilja andra ont och inte kärlek
är världens sjukdom…