Kylan tränger sig in, detta är en kall vinter och inomhus aktiviteter verkar mer relevanta.
Om man nu verkligen inte måste så väljer man att stanna inne bland värmen.
Krya sig ner framför tvn och brasan i ett varmt täcke eller filt. En kopp te och choklad.
Vet inte, men personligen förför jag hellre att stanna inne att utsätta mig för kyla.
Tror jag genetiskt inte är gjord för kyla oavsett ifall min pappa är svensk, bland det faktumet tror jag faktiskt att mammas gener har övertaget. Drömmen om ett exotiskt land.
På tal om min mammas hemland Peru har jag väldigt tråkiga nyheter.
Jag är väldigt intresserad utav sydamerikas drogindustri överlag. Så jag har läst en del böcker ang detta samt sett dokumentärer.
Hela misären om hur allt har bildas, hur en drog har kunnat påverka en hel nation till att bli beroende utav drogerna är skrämmande.
Det är inte så att ett land är beroende utav drogerna, utan det är hela sydamerika!
Drogerna har blivit en världsekonomi som påverkar länderna, helt sjukt men det är sant.
Det är inte så att det bara är dem som odlar drogerna som går illa vid, utan det är våran och den andra generationen efter oss.
Jag funderar på gemenskapen, hur man skall kunna behålla dem med länderna, för det är inte precis som att tex Chile och Peru är bästisar. De har under många år legat i konflikt och beskyllt varandra på det ena och det andra.
Men när fattigdomen präglar sig igång finns det inga alternativ då är det att dö eller leva, och för att kunna överleva måste man ha en fot med bland drogerna.
Jag önskar mina släktingar all godhet, finns inte i min värld att de lever under dessa förhållanden i jämnförelse med våra.
Hur bra vi faktiskt har det, om vi är fattiga kan vi få hjälp.
Min morbror som lever i Peru hade aldrig överlevt ifall inte min mamma och hennes syskon blivit adopterade till Sverige. Han hade inte haft en chans!
För några veckor sedan skickade min mamma och hennes syskon pengar till honom för att han skulle kunna få operera benet, en skada han fått efter allt slit i skogen. Det finns ingen livsförsäkring, finns ingen trygg vård.
Skadar du dig i ett sådant land så är risken stor att du inte överlever i deras förhållanden.
Men jag bekymrar mig över hur det skall gå för hans barn, och mina andra släktingar (den yngre generationen) vad kommer hända med dem, vilka kommer att ta hand om dem?
Kommer dom få gå till samma öde som barn i resten utav sydamerikas fattigdom och bli en beroende faktor i det drogsamhälle som präglar världskontinenten?
Peru är idag det nya Colombia. Och det gör ont i mitt hjärta att veta att min släkt befinner sig där, deras barn lever bland den misären.
Vad vet vi, i ett litet land som Sverige om sådana länder? Ingenting. Jag engagerar mig, tar reda på fakta.
Och en dröm är att kunna påverka, kunna hjälpa. Oavsett ifall det är som att tappa en nål bland en höstack så betyder det mycket. Världen måste börja öppna sina ögon, för detta påverkar inte bara Peru och sydamerika utan andra delar utav världen.
När är det nog, när ska människan sluta utnyttja jordens resurser och bete sig som svin? När skall människan finna samfund och kärlek?
Frågan är, vad är vi?