Hittade ett gammalt psykologi arbete på datorn jag skrivit då jag var 18 år och min bror precis varit med om olyckan.
Det handlade om kriser hur vi hanterar kriser, jag förvånas över hur otroligt bra jag skrivit arbetet på ca 15 a-4 papper.
Så här såg första sidan ut:
Kriser som gör oss mänskliga
På bilden är min bror några veckor efter olyckan då han fått vakna upp, och min systerdotter Sofia som var ca 2 år gammal där.
Här kommer lite utav texterna jag skrev:
”Jag ska här berätta om den största krisen i mitt och min familjs liv.
Jag kommer att ge en liten syn på hur mitt liv är och hur det har påverkat mig.
Det här kanske inte anses som en fullständigt bra uppgift som handlar om kriser.
Vill snarare kalla detta min resa.
Ett steg till försoning ( Bearbetning ) ”
”Jag hade planerat att hoppa av skolan i våras, jag var helt inställd på det. Jag hade nått punkten där jag sa till mamma och pappa att nu får det vara nog. Jag ska sluta göra som ni vill och börja göra som jag vill.
Hur som helst.
När olyckan hände, så fick jag en annan syn på mänskligheten.
Vi lever på en så skör tråd och den kan klippas av när som helst. Sedan vill min bror att jag skall bli något och leva livet nu medan jag har chansen, för det blir bara svårare och svårare.
Jag insåg då att jag behöver en utbildning och satte mig verkligen in på det att jag skulle fortsätta. Men nu. Så säger det stopp. Jag har viljan, men det räcker inte till. Jag känner att jag behöver ta itu med mig själv, min familj och speciellt min bror. Jag behöver tid att läcka. Och det kommer jag inte klara av när jag går i skolan.
Jag slarvar redan, är aldrig på skolan med flera. Jag behöver ett uppehåll.
Så det kommer bli en prövning att kunna berätta om det här för min familj. Min syster kommer bara skaka på huvudet och tycka att jag är dum när jag bara har ett halv år kvar. Robert och Rickard desamma. Mamma och pappa? De kommer inte att vilja se mig i ögonen.
Problemet med mig är att jag lyssnar för mycket på människor, är det inte i min akt att lyssna på mig själv? Att behandla denna kris. ”
”Jag har valt den svåraste kampen i livet, jag väljer att överleva!
Den enkla vägen vore att ta livet av sig. ”
”Jag vill bara åka långt bort, komma långt bort från allt och alla som har med mig att göra. Jag vill bara få andas ut för första gången i mitt liv. Men jag är fast.
Jag kan inte lämna Robert och jag vill inte orsaka han mer smärta än vad han redan har. Och jag vill inte ge skulden till min familj och göra de mer deprimerade. ”
”Största delen var att jag kände mig dum och rädd för att de skulle kalla mig dum eller skratta åt mig. Jag blockerade mig själv och förträngde allt. De ville nå fram till mig men jag vägrade. Jag önskade vid flera tillfällen att jag bara skulle säga som det var. Men min rädsla vägrade försvinna och jag fortsatte leva i en lögn.”
”De där 2 dagarna innan planet gick hem var de två längsta dagarna i hela mitt liv.
När jag kliver in på sjukhuset i Umeå vill jag bara springa in och krama om honom. Men jag var livrädd över det jag skulle få se. Jag stannade vid dörren livrädd, jag var inte beredd. Jag hade inte ens fått tänka över vad som hänt. Jag bara stod där med en grop i min hals. Och så fort jag tog första steget in till honom släpptes mitt magont och jag vill aldrig någonsin mer se någon ligga så livlös som honom. Aldrig mer!
Han såg så hjälplös där bland alla slangar, apparater och ljud. Jag ville bara inte acceptera det. Jag hoppas fortfarande på att det där bara var en mardröm och att det fortfarande är.
Jag satt där helt mållös och tom inom mig. Läkare, sköterskor m.f kom för att hälsa på mig. Men jag brydde mig inte, jag ville bara sitta där i ensamheten med min bror. Jag kommer ihåg hur sur och irriterad jag var över att de alltid skulle komma in och störa, förklara hur allt gick till. Jag sket fullständigt i det just då. Herre gud jag hade inte fått träffa min bror. Vars är respekten här i världen? Hur kan en människa för en sekund tro att jag ens skulle lyssna för 1 miljon om vad de har att säga? Allt jag ville var lugn och ro, att jag skulle få sitta där med min bror och samla mina tankar. Jag har nog kännslomässigt aldrig varit så sårad och ledsen i hela mitt liv. Det här tog knäcken på mig och jag har inte ännu förstått och accepterat det.”
”Kriser för med sig något bra. Hur vi än vrider och vänder på det så måste handlingar i vårat liv föra med sig något bra. Det är bara att hitta den där nålen i höstacken.”
”Jag känner hela tiden skuld och ångest. Och träffar på påfrestningar varje dag. Varje dag som tar knäcken ur mig. ”
”Det här är min livs största utmaning och den har just bara börjat.”
Slutord
Vi lever med kriser och försöker förstå oss på varför det just händer oss.
Det händer oss för att vi skall kunna förstå det.
————————————————————————————————————————————————————
Sådär såg några av de texter jag skrivit, finns 15 sidor till.
Jag satt och grät hela natten igår, alla känslor jag hade då bubblade upp igen som en boxningshandske mot magen.
Det känns bra att jag sparade arbetet, för då kan jag alltid påminna mig själv om hur jag kände precis då.
Jag minns allt, vad jag sa och vad som hände men alla de där känslorna som hände då har tynat bort.
Detta gör att känslorna alltid kommer finnas med mig och resan för förståelse kommer nog aldrig ta slut.