För mig är mina vänner och min familj mycket viktiga, jag bryr mig innerligt om personerna i min omgivning. Gruppen av människor är inte stor men det är för att jag har svårt att lita på nya människor. Jag vet inte varför jag bryr mig så mycket eftersom dem i sin tur inte bryr sig lika mycket om mig. Jag vet att de bryr sig, familjen klart man bryr sig men jag är uppväxt med en känsla av att alltid vara utbytbar. Jag har aldrig haft en säker plats, att jag är tillräckligt bra som jag är och att jag har en plats hos personer oavsett. Jag är mycket lojal själv och hatar orättvisa men blir om och om igen sviken av personer i min omgivning. Detta gör att jag har svårt att skapa nya kontakter och öppna upp mig, blotta mig. Om mina familjemedlemmar inte anser att jag har en plats eller är en viktig person för dem hur kan då andra människor göra det som inte ens behöver stå mig nära?
Så detta resulterar i att jag bryr mig mycket om människor som lätt kastar bort mig när jag inte riktigt passar längre, men jag är ändå alltid där när de kommer tillbaka och behöver någon som bryr sig om dem. Jag har väldigt svårt att hantera att bli sviken. Min taktik är att inte släppa in personer och låtsas att jag inte behöver någon, jag klarar mig själv.
Min sambo har alltid varit fantastisk, alltid. Ja det går upp och ner precis som alla relationer, extra mycket när det gäller mig och mina känslor. Mina farföräldrar har alltid varit där, dem har gett mig en viktig och befintlig plats och jag är evigt tacksam för detta. Dem älskar mig och det vet jag, de kan sätta mig framför sig själva och ag göra det samma för dem. Men resterande familj sätter alltid sig själv i första rummet. Vore det inte för dessa 2 parter, min sambo och mina farföräldrar hade jag nog inte suttit här idag. Jag har gått igenom en del depressioner och jag tror att dessa personer har varit den enda anledningen till att jag känt att det funnits en anledning för mig att fortgå mitt liv, vilket jag är mycket tacksam för.
Jag älskar många delar av mitt liv. Mitt liv jag har skapat med min sambo med alla våra djur haha. Mina två nära vänner som finns kvar efter många år. Mina fina farföräldrar som alltid fått mig att känns mig viktig. Min träning och gemenskap på gymmet, tack sats! Det är dessa delar som gör att jag kämpar mig vidare, dessa delar gör mig lycklig. Men min grundkänsla av att inte vara viktig, att vara utbytbar sitter djupt. Jag tror hela tiden att jag kan vara tillräckligt bra för att förtjäna en plats och lojalitet men det slutar alltid i samma visa, jag bryr mig för mycket om dem som inte bryr sig om mig..