Jag är en kvinna på 27 år, eller jag fyller 27 år i år. Jag fick min adhd-diagnos 2015, jag har innan dess levt omedvetande av min diagnos men med en hel del svårigheter och depressioner. Just nu skriver jag min C uppsats för ett kandidatexamen och denna uppsats kommer att handla om hur unga tjejer med adhd upplevt sin ungdom, oavsett m det haft sig diagnos tidigt eller fått den senare. Jag är ingen expert på det här med adhd då jag precis har börjat acceptera min diagnos. Jag har haft svårt att acceptera den för att detta betyder att jag inte är som samhället anser att jag bör vara, att jag avviker, och detta har varit svårt för mig att acceptera. Jag vet att jag har varit annorlunda, konstig och jobbig, men inte mer än så. När jag var liten trodde jag bara att jag var dålig på allt, misslyckad och mycket sämre än alla andra. Jag fattade inte vad man skulle göra, han aldrig läsa det man skulle i tid (eller läsa överhuvudtaget). Jag accepterade att jag var sämre och dålig på allt jag gjorde, det ända jag tyckte jag var bra på är att bry mig om folk, jag har ett stort hjärta och där finns det plats mycket. Men min kärlek och min plats ryms av min sambo, familj, två fantastiska vänner och mina djur. Jag har lite djur och älskar att vara omkring djur. Jag har inte så många vänner då min historia tyder på att folk inte vill stanna, jag har även blivit sårad av mina närmaste både familj och nära vänner från förr att jag har svårt att släppa in folk, lite på folk. Jag väljer att ha ganska ytliga relationer för att jag är rädd för allt man behöver gå igenom innan man förstår varandra och kan prata klar text, och framförallt då jag kan slappna av och vara mig själv. Är jag mig själv först så upplevs jag som en stökig högljudd tjejer som tar mycket plats och detta går inte hem hos så många. Men jag är extremt tacksam för mina 2 fantastiska vänner som accepterar mig som den jag är.
Jag har ett hett temperament och blir lätt mycket arg och byter fort till att vara överlycklig. Jag är rak och ärlig och gillar när folk är det samma, jag kan ta raka ärliga svar bättre för dem läser jag va bättre. Jag behöver tydliga regler och riktlinjer så jag förstår vad som förväntas och vilken roll jag har i situationen. Annars skapar jag nya vägar och tolkar dina instruktioner lite som jag vill. Jag kan inte följa recept, jag vet inte varför? Jag orkar inte läsa dem tror jag men framförallt litar jag på min egna förmåga att göra det bättre (mycket osäker på om det faktiskt blir bättre). Jag känner mycket, känner av folk och stämningar, känner när någon är ledsen utan att personer behöver säga något. Detta är mycket bra men kan vara svårt när människor försöker dölja saker för mig. Jag ifrågasätter, jag konfronterar, jag tar upp allt det där obekväma ingen vill tala om och gömma undan för jag vet, jag känner och jag vill veta vad problemet är. Jag bryr mig extremt mycket om min omgivning och de som är viktiga för mig, kanske för mycket ibland, och jag slutar inte bry mig. Jag ger alltid människor nya chanser för jag vet att man lätt gör fel. Jag är inte det minsta långsint, jag kommer över saker fort. Det är viktigt för mig att mina viktiga personer mår bra, jag ställer alltid upp, och om det utsätts för orättvisor exploderar jag. Jag är tyvärr snabb och mina impulser som ofta handlar om vad jag säger till folk går ofta för fort, jag hinner inte fatta vad jag säger försen jag sagt det, jag kan säga elaka och olämpliga saker och detta som ni förstår är inte så många som uppskattar. Så mina ord reflekterar inte det jag känner innerst inne, det är bara i den situationen, min grundtanke är inte att såra men jag kan lätt göra det. Jag går inte ihop med falska människor, för mig att dessa som säger att det är okej fast det inte är det och sen går runt och markerar för en i flera veckor att man gjorde något fel, detta blir jag extremt frustrerad av vilket gör mig förbannad. Blir jag tillräckligt förbannad och tröttnar på en person helt så kastar jag bort den, utan att bry mig ett skit. Jag har min cirkel av mina viktiga personer dessa har jag extremt mycket kärlek och empati för, men hamnar du utanför är det svårt för mig att bry mig på riktigt.
Detta har varit lite om mig, saker jag har insett sen min diagnos. Min diagnos har fyllt ett tomrum hos mig, en viktig del av mig som jag alltid har saknar. Detta har gjort mig starkare och stärkt min självkänsla. Nu släpper jag mig fri och det är därför dessa egenskaper visar sig mer. När jag släpper på mig själv mår jag mycket bättre, jag kanske blir jobbigare men jag mår bättre. Jag gillar ju hur jag är och gillar folk som är som mig, alla har sina egenskaper och folk som stör sig på mina tillkortakommanden kan vara helt säkra att jag stör mig på deras ”normala” normanpassade tomma beteende.
Här kommer det handla om allt möjligt. Jag kommer att vara mig själv, vilket betyder att det kommer gå mycket upp och ner mellan tankar, och det kan komma en del grova ord men också mycket kärlek. Detta är en slags terapi för mig och för min process att förstå mig själv och förstå vad denna diagnos betyder för mig.
Puss och Kram
