Ett bipolärt hjärta

 

Kan börja med att berätta för er som inte vet vad det innebär att ha bipolär sjukdom, eller manodepressiv sjukdom som det också kallas ibland. Det innebär att man i perioder antingen är manisk eller deprimerad. De maniska perioderna tycker jag är värst, man kan (och jag gör) förlora omdömet och bete sig på ett sätt som skapar problem i relationer, arbete/skolan och ekonomin. Under perioderna man är deprimerad (vilket inte händer mig lika ofta som de maniska), allt känns svårt och jobbigt och man tappar livsglöden ibland. Mellan dessa perioderna mår man som vilken frisk människa som helst och det märks inte ens att man är sjuk. Det är en väldigt påfrestande sjukdom för både den som har den och för människorna runt omkring. Vissa tror att det är easy peasy pancake att handskas med men dom har väldigt fel! Både du och dom i din närhet får gå igenom ett helvete. Dom i din närhet vet aldrig riktigt var dom har dig och jag kan säga att ibland vet jag själv inte var jag har mig. Mitt humör kan slå om på 2 röda för små skit saker, Ibland blir jag så arg att jag vräker ur mig hemska saker, blir aggressiv och slår runt omkring mig och skriker och 2 minuter senare så är jag glad igen och kommer knappt ihåg vad jag gjort eller sagt.. det bara försvinner ur huvudet på mig.

 

För mig och min familj och även min pojkvän har det varit en resa genom helvetet känns det som. Det började när jag gick i 7an eller 8an med huvudverk och flimmer i ena ögat, huvudverken var så kraftig så jag fick gå hem från skolan väldigt ofta och det ögat det flimrade i kunde jag inte se på. På vårdcentralen sa dom att jag hade ögonmigrän, tycker fortfarande att de låter konstigt med ögonmigrän, trodde inte det fanns haha.

Jag fick inget för de utan dom sa bara att jag skulle lägga mig i ett mörkt rum så fort de kom.

Detta pågick ett tag och när jag var 15-16 år hade jag väldigt mycket i huvudet, för mycket, men det är väl vanligt bland tonåringar?

Jag kommer ihåg en dag just då när jag hade som mest i huvudet, jag pratade i telefon med en gammal polare och gick upp för trappan här hemma, när jag kom upp var jag så andfådd så man skulle kunna tro jag varit ute och sprungit och jag hade ett stort tryck över bröstet. Min tjejpolare påpekade detta också. Jag tänkte inte mer på de och la på men trycket över bröstet ökade hela tiden och mitt hjärta rusade iväg lite då och då, jag blev skit rädd men vem hade inte blivit de när hjärtat rusar iväg helt utan anledning?

Jag gick ner till min pappas fru och berättade vad som hände och sa att jag inte ville vara hemma själv då hon skulle jobba. Min faster kom till undsättning och va hos mig den kvällen. Trycket över mitt bröst ökade och hjärtat rusade. Jag trodde jag höll på att få hjärtattack eller något, jag kunde inte stå upp så jag halvlåg på golvet och jag hyperventilerade, jag försökte andas lugnt men de gick inte. Min faster ringde tillslut en ambulans som var på plats väldigt snabbt. Jag fick en kanyl i armen till dropp och dom hjälpte mig ut i ambulansen eftersom jag inte kunde stå på mina egna ben. Dom tog EKG, kollade blodtrycket och jag berättade att jag hade hjärtfel, han knappt blinka efter de innan jag låg på akuten i Lund.

Den natten spenderade jag i en sjukhus säng.

Dagen därpå kom en läkare och sa att jag förmodligen hade inflammation i bröstkorgen och detta sa han utan någon undersökning, jag fick Panodil på recept, jag tyckte det var konstigt att dom inte gjorde någon speciell undersökning eller så…

Min föräldrar snackade med en psykolog som föreslog att jag skulle börja på på BUP då hon misstänkte panikångest.

Jag började gå till BUP med jämna mellanrum och blev diagnostiserad med depression och panikångest. Jag började med medicin för depressionen och fick svaga ”sömntabletter” så jag kunde sova. Min hjärtmedicin och medicinen mot depressionen gick inte ihop och jag fick kraftiga blödningar ( jämfört med innan ). jag blödde konstant i säkert 2 månader och jag tror att alla tjejer kan förstå hur jobbigt det är då det är påfrestande att bara blöda i 3-7 dagar i månaden haha. Jag bytte dispersionsmedicin 3 gånger och den sista gjorde mig aggressiv, jag klarade inte av det och bestämde mig för att klara mig ur detta själv, jag slutade ta alla mediciner förutom min hjärtmedicin. Jag ville klara mig själv. Jag ville inte gå på BUP och pratade med läkare och psykologer, jag ville inte känna mig som ett jävla freak för de gjorde jag. Det var bara min familj som visste vad som pågick men ändå kändes det som om hela världens visste. Jag gick på BUP, jag gick till ungdomsmottagningen för att gå kognetiv beteendeterapi för att lära mig att handskas med min panikångest och jag gick hos psykolog på vårdcentralen, ja överallt där det fanns en psykolog känns det som. Så fort jag fick tillit till en psykolog så slutade hon eller han.

Jag har svårt att lita på psykologer, egentligen på alla människor, jag tror det är för jag blivit runtskickad så mycket.

 

Jag stack hemifrån och bodde med min kusin och flyttade sen till min andra kusin.

Jag stötte bort allt och alla som ville hjälpa mig, förstörde mina relationer med folk. Så fort någon kom för nära så backade jag.

Vissa dagar kände jag att jag bara ville somna in och dö men jag hade aldrig några självmordstankar.

Jag började få manier och sprang runt här hemma och rotade bland allt, utan egentligen veta vad jag letade efter. Vissa dagar kunde jag vara superglad, impulsiv och ha sjukt mycket energi medan andra dagar var jag lättirriterad, blev arg för minsta lilla, skrek och var våldsam och det händer att jag är så även idag.

Jag gick till psykakuten och berättade om allt, alla mediciner, humörsvängningarna, mina manier, ja allt som hänt de senaste åren.

Jag gick dit några gånger med mina föräldrar och pratade med en psykolog och gjorde en massa tester.

Och efter allt detta fick jag diagnosen Bipolär sjukdom.

Dom slussade över mig till vuxenpsyk och gav mig en medicin som går ihop med min hjärtmedicin.

Till en början skötte jag den men jag hade väldigt svårt att acceptera min sjukdom vilket jag har i dagsläget också men de blir lättare och lättare för varje dag som går att faktiskt acceptera att jag måste leva med detta hela livet och att komma ihåg att ta mediciner varje morgon och kväll för att undvika att bli deprimerad eller få manier lika ofta som jag hade fått om jag inte tar den. Jag får ju det i vilket fall som men inte lika ofta eller lika grova.

Jag kan säga att jag är stolt över att ha kommit hit, det är bara en liten liten bit på vägen men det är en början i alla fall.

Och jag är stolt över min familj och pojkvän som hjälpt mig igenom detta.

Dom har fått genomgå ett jävla helvete på grund av mig, dom har fått så mycket skit och hemska ord från mig, min våldsamhet och mina skrik, men jag tackar dom!

Dom har hjälpt mig så oerhört mycket och dom tar en dag i taget med mig.

Dom har lärt mig att se mig själv som en väldigt speciell vanlig människa vilket i mina ögon är en bra sak att vara. SPECIELL.

 

Har tyvärr ingen bild på min älskade mamma men hon vet hur mycket hon har hjälpt mig och vad det betyder för mig!

Jag skrev detta inlägget för att vad jag förstått så är det inte många som vet om denna sjukdom eller vad den gör med en. Jag vill att folk runt omkring mig ska veta vad som egentligen försiggår i mitt och många andras liv.