Mina underbara vänner!

Jag har så oerhört fina vänner! Dom finns där för mig, försvarar mig och bryr sig om mig! Sådana vänner vill man ha!

Självklart har jag vänner som jag kanske inte kan lite på och som säker snackar bakom min rygg men jag måste se det positiva i det hela och tänka på alla de fina äkta vännerna jag har som jag kan prata om ALLT med, lita på till 110%, som alltid finns där för mig precis som jag finns där för dom, de vänner som man verkligen kan vara sig själv med och göra helgalna saker med, dom vännerna man kan reta om man ser deras ”crush” osv osv! 😉

Mina vänner behandlar mig på ett sätt som jag mår bra av!

Nu ska jag vara helt ärlig…

Jag hade en för mig tuff uppväxt, från åk1-3 var jag ganska utsatt, folk drev med mig, ”lärde” mig ordet hora i åk 1 för det blev jag kallad utan att förstå varför och jag visste ju inte exakt vad det betydde, och så ollonhuvud osv osv.

Min lillasyster överlevde inte jag som såg fram emot en lillasyster att lära allt jag kunde, sedan ett år senare när min lillebror var 3 månader och jag var 8 år vart min pappa väldigt sjuk och höll på och dö… vi trodde att han skulle dö, jag trodde han skulle dö, varje gång vi besökte sjukhuset grät jag, gav ny teckning till honom varje gång så väggen vart ju full.

Pappa överlevde men allt hade fuckats under tiden han var sjuk…

Jag hade det jobbigt i skolan… att vara i skolan och veta att ens pappa låg döende på sjukhus var inte det roligaste när man var 8 år.. Mamma hade det inte heller lätt så redan då var jag som en liten mini mamma, bytte blöjor, fixade välling osv osv.

Några månader efter att pappa kommit hem skriker han av smärta, en smärta som om han blivit knivhuggen i magen för det var så han sa, minns allt så tydligt… Mamma packade in oss alla i bilen, alla barn bältade, pappa satt och stönade av smärta hela resan till sjukhuset.
Doktorn sa att en cysta i njuren brustit… pappa låg inne ett litet tag igen men fick sen komma hem…

Enda sen dess har jag vart beredd att hitta honom död hemma, jag visste att han inte var frisk än och att han heller aldrig skulle bli helt återställd.

Än idag är jag rädd att hitta honom död… har många gånger hört honom säga ”jag är ju ändå död inom 10 år” och det vill ingen höra sin pappa säga…

Samtidigt i skolan fick man ju höra att man var ful, tjock och allt möjligt man inte ville få höra, alla jämförde sina vikter o skostorlekar och allt vad det var REDAN DÅ…

Enda sen jag var 8 har jag vart missnöjd med mig själv, tyckt att jag är ful osv, och att komma hem till sina föräldrar/förälder och säga att man blir mobbad och se nåt gå sönder i dom men dom inte sa vad, jag trodde det var mig det var fel på hela tiden.

Detta elände i mitt liv håller på än idag men jag har mina underbara vänner och min fina familj!

Jag kämpar på varje dag och dom som säger att jag har bra självförtroende kanske fattar hur det egentligen är med det och nej är inte deprimerad men självkänsla och självförtroende är nåt som fattas mig.

Och nu undrar ni säkert varför jag går ut med detta och jo detta är varför:

Jag får galet mycket cred när jag skriver om mitt liv och går ut med sanningen ist för att leva i en lögn. Får höra att jag är stark som person som vågar säga sånt och det värmer och gör mig ännu starkare och får jag hat så finns ALLTID mina vänner där för mig!