När man är uppskriven på transplantationslistan så måste man alltid ha laddad mobil och ha mobilen nära tillhands, vilket kanske är en självklarhet. Men jag är lite orolig för jag är inte så bra på att svara i telefon. Men nu har jag mobilen klistrad intill kroppen (nästan). Jag har faktiskt tro det eller ej, svarat varje gång telefonen har ringt idag. Varje gång telefonen ringer så stannar mitt lilla hjärta i några sekunder. Man blir lika lättad varje gång. Jag har aldrig varit så glad när det är telefonförsäljare ringer, som försöker sälja strumpor, raklödder eller något annat livs viktigt. Varje gång det ringer måste man göra sig mentalt förberedd, just den här dagen kan bli den dagen jag får min nya lever. Vilket egentligen är en väldigt skrämmande tanke, men samtidigt så trivs jag med den tanken. Det är fortfarande psykiskt påfrestande, att inte kunna planera och få exakta datum. Men samtidigt om man går runt och tänker idag kanske en människa dör, så jag kan få min nya lever, så blir man ju knäpp i huvudet. Men å andra sidan vet man ju inte hur länge jag kommer att leva om jag inte får min nya lever.
Som jag nämnde i förgående inlägg fick jag massa broschyrer med mig hem. Dum som jag är började jag genast läsa om alla biverkningar man kan få, vilket inte lät särskilt kul. Det var allt från att gå upp i vikt, kräkningar, diarré, att man kan bli deprimerad. Men jag försöker verkligen blicka framåt och tänk vad härligt sedan när jag blir helt frisk förklarad, och kan göra allt det jag har drömt om. The sky is the limit det är bara en jäkligt lång resa dit. Jag ha överlevt så många andra operationer under mitt liv så varför skulle den här gången vara annorlunda? Mitt nya motto ska bli: Jag ska aldrig ge upp. Jag kan knappt vänta att börja mitt nya liv med min nya lever.
Tusen tack för de fina orden du skrev. Du är verkligen en förebild och en stor inspiration. Skönt att operationen gick bra och du är på bättringsväg.
Jag önskar dig allt gott, stor kram
Hej! Jag vill skicka dig en styrkekram och ge dig hopp inför din transplantationsresa som jag är helt övertygad om att du kommer att klara jättebra! Jag fick en ny lever för fyra månader sen (är 55 år) så jag vet precis vad du går igenom nu. Kände precis som du inför när telefonen ringde – ville ju göra transplantationen eftersom jag inte skulle överleva annars men var samtidigt livrädd för den -. Jag fick vänta länge 1,5 år (har blodgruppen med längsta väntelistan) så det var otroligt psykiskt påfrestande, inte bara för mig utan för hela min familj. När det så till slut blev min tur så kändes det ändå skönt att det äntligen skulle bli gjort. Operationen gick bra och även om det tillstött lite komplikationer efteråt så tycker jag att det hela gick mycket lättare än vad jag hade föreställt mig. Så försök att inte oroa dig så mycket utan tänk vad härligt det kommer att bli sen när du har en frisk lever och slipper dina gula ögonvitor och din trötthet. Du är ung och har hela livet framför dig! Jag önskar dig varmt lycka till av hela mitt hjärta! Kram