Min nya favorit syssla är att sova. Efter en hektisk helg med kaos både på det privata planet och med mina läkare, kan jag faktiskt säga att jag tycker det ska bli skönt med en ny vecka. Jag kan knappt vänta tills allt har ordnat sig. Jag gick och la mig vid 20:00 igår på soffan, vaknade 21:00 och gick och la mig i min säng för att kolla på Sex in The City The Movie. Jag tror jag såg i ungefär femminuter sedan vaknade jag nu i morse 10:30. Det värsta är att jag inte känner mig ett dugg utvilad. Jag skulle kunna och gå lägga mig igen och sova minst lika länge till.
Även om jag tycker om mina läkare, och det är snälla är det alltid jobbigt när man ska ringa dem och fråga om någonting. Oftast blir man runt skickad till massa olika personer och får olika nummer hit och dit. Speciellt när man ha massa olika doktorer som ska ta hand om en. Fast det värsta är när det ska ringa upp. Då går man på halster och väntar och väntar på att det ska ringa. Alla mina läkare säger dagligen att det är viktigt att ha bra kondition, då blir det lättare med rehabiliteringen. Men när jag läser om rehabiliteringen låter det som det mest jobbiga av allt, hur vältränad man än är. Vem vill ligga på sjukhuset i 4veckor? Få hjälp med allt och inte kunna sköta vardagliga sysslor själv, som duscha gå på toa, fyfarao!
Nu till något annat viktigt jag har världens bästa systrar. De säger att det ska komma och hälsa på mig varje dag när jag ligger på sjukhuset. Men jag har förvarnat dem att det inte kommer vara så kul eller jag kommer inte komma ihåg någonting. Men de vill komma iaf för de är bäst i världen. Jag märker att alla i min omgivning ä oroliga för min skull. Ibland känner jag mig lite guilty för att jag inte är lika oroliga som alla andra. Eller så har jag bara vant mig att leve med en konstant oro känsla. Eftersom jag aldrig vet hur min morgondag kommer se ut. Men vilken människa gör egentligen det?
