Jag vet att jag inte borde få skuldkänslor när jag pratar med min familj, om min levertransplantation. På något sätt får jag det i alla fall. En av mina systrar ska flänga runt i inrikes och utrikes nu i några veckor fram över och kommer endast vara hemma några enstaka dagar. Hon sa till mig att lova att ringa om de skulle ringa från sjukhuset, när jag är bortrest, så kommer jag hem omedelbart. Men jag vill inte att hon ska komma hem från sin semester. Jag kommer ändå vara så otroligt trött i flera månader fram över. Men mina föräldrar vill inte åka allt för långt bort heller för att det vill kunna komma hem så snabbt som möjligt. Vilket är jättesnällt, men jag vill inte att de ska omprioritera hela deras liv bara för att jag är född med en taskig lever. Så länge någon hemma så är det lugnt, så jag slipper åka in själv. I vilket fall som helst diskutera jag detta med min kära mamma. Hon sa något väldigt klokt.
-Vi alla är jätteoroliga för dig och vill att du ska få den bästa levern som finns där ute. Se inte att dina systrar vill följa med och hänga med dig på sjukhuset som en uppoffring från deras sida, ser det mer som smicker och för att det bryr sig så ofantligt mycket om dig. De vill se att du kommer på bättrings väg och blir piggare och starkare.
Det ska jag göra nu se det som smicker att och att de älskar mig så otroligt mycket att det vill släppa allt det håller på med för att komma och hänga med mig. Jag är verkligen lycklig lottad för att ha en så bra familj som gör allt för mig.