I finally figured out the only reason to be alive is to enjoy it…

I fredags blev jag äntligen flyttad till vuxenavdelningen. Det var väldigt skönt efter mina 22år på barn. Det mest irriterande med att vara kvar på barnavdelningen så pass länge är att alla barnläkare är ungefär lika barnsliga som barnen, om inte barnsligare. Det jobbigaste var när jag blev inlagd på barn för några veckor sedan på grund av proteinbrist, var att först knacka clownen Manne på för att förklara för mig hur viktigt det är att ta mina mediciner. Jag ville skjuta clownen i huvudet.  Efter några timmar kom lekterapeuten och ville förklara hur viktigt det är för barnen att börja leka så snabbt det kan och att det fanns ett lekrum längre bort i korridoren. Henne ville jag strypa långsamt. Man kan jämföra att gå på barnavdelningen för länge med att ha på sig en för liten jacka. Den är inte obekväm på något sätt. Den håller värmen och den är inte trasig, men den är lite kort i armarna när man sträcker ut sina armar så stramar jackan åt över axlarna och man kan inte riktigt nå sin normala räckvidd. Nu äntligen har jag en jacka som passar och det känns så himla bra. Min nya läkare som ska ha huvudansvaret för mig på vuxen verkar också helt underbar, han är den första läkaren som man kan skämta med och skämtar tillbaka. Jag är verkligen helnöjd.

I helgen har jag tagit det lugnt, jag har fikat kompis gått långpromenader och kollat på massa dåliga filmer, samt firat mammas födelsedag.