Det hela började på torsdagsmorgon jag vaknade kl7:00 av att jag var jättetörstig. Jag gjorde ett stort glas isvatten som jag svepte. Jag kände mig lite funky och loj hade en konstig smak i munnen. Men jag tog mina mediciner och drack allt möjligt för att inte min mun skulle torka ut. Jag hade ju inte ont i magen, utöver det kändes det inte konstigt. Runt lunch sa pappa till mig att göra lite snabbmakaroner så jag skulle få något i magen. Jag gick ut i köket och kände att jag behövde spotta. Så jag spottade i vasken, och det kom någon brun sörja såg ut som snusblandat saliv. Efter det kunde jag inte hindra mig själv jag spydde kaffesump det var så äckligt, magen knöt sig. Jag gick och la mig igen, men jag mådde relativt bra. Pappa hämta en spy hink. Sedan spydde jag kontinuerligt den bruna sörjan varje halvtimme runt två spydde jag rent blod. Då ringde pappa ambulansen. I samband med det visste jag att det var allvarligt för min pappa ringer inte ambulansen i förstataget. Efter det har hela helgen fram till lördag eftermiddag känns bara som en enda stor dag. Jag kommer ihåg små moments från varje dag och så har jag fått mycket åter berättat av min familj.
Jag fick göra gastroskopi två gånger. Gastroskopi är när man tittar ner i buken och kollar var ifrån man blöder. Det som hade hänt var att ett blodkärl hade spruckit och det är en känd komplikation som man kan få när man har en risig lever. Under den första gastroskopin var akut och under narkos då ville de mest kolla var blodkärlet hade spruckit. Det hade spruckit, i matstrupen. Den andra gastroskopi var endast med lugnande och när man låg där på operationsbordet fick man en plaströr som skulle hålla isär munnen och så patienten inte ska bita sönder slangen. Jag kan tänka mig att det känns precis som att ha en gag-ball i munnen, (haha har kollat för mycket på ”fråga olle”) och man känner sig som grishuvudet på julbordet med äpplet i munnen. Då klistrade de igen blodkärlet som hade spruckit med ett annat rör.
När jag låg på akuten precis när vi kom in var det två olika sköterskor som försökte ta blodprov och sätta in en kanyl i min arm,men misslyckades. Tillslut lyckades dem göra det under narkosen i samband med den första gastroskopin. Det sluta med att jag fick ha tre kanlyer i som de spruta in olika preparat som ska dra ihop blodkärlen i matstrupen en med blod och en reserv. Jag ser nu i dag ut som en gammal knarkare eftersom jag har så många blåmärken på varje arm.
Tydligen så var jag väldigt underhållande efter narkosen, alla blir ju rätt groggy. Jag talade om att jag var en gullig kyckling som var gul och fjunig. Det var en apparat som pep-lite då och då och jag trodde det var en tupp. Men de hade stängt av den och då hade jag frågat mamma
– Mamma, var är min tupp?
– Jag sköt den.
-Då blir det kycklingfilé till middag.
-”min systers namn” då kan vi inte äta den på thanksgiving!
Syster sa- vi får äta kalkon i stället.
Jag hade och skrikit jag lever!!! Haha också hade jag börjat sjunga ”Wizard of Oz” låten If I only had a brain, if I only had a heart i slutet hade jag sjungit If I only had a liver. Massa andra knäppa saker sa jag. Helt plötsligt hade jag skrikit mååååål, mamma fråga var det Sverige? I och med Sverige matchen i tisdags, då sa ja neeej det var ju jag som gjorde mål hahaha. Jag skulle lätt vunnit ”American Funniest home videos 2012”om någon hade spelat in det haha..
Min sista natt fick jag dela rum med en gammal tant som var jättesjuk och grymtade som en gris högt och i samband med det hade jag en dålig nattsjuksköterska som trodde att pappa var min make. Jag hade jättesvårt att sova, den gamla tanten spydde ner sig och bajsa på sig, stackarn! Var fjärde timme kom skjutsköterskan och skulle ge mig någonting i kanylen och kolla blodtryck och hemoglobinvärdet. Men hon såg dåligt, så hon tände alla lampor, gick in i stolar så det var omöjligt att sova igenom det tillslut och ville strypa henne långsamt.
Den här helgen känns ungefär som i en film när man går tillbaka i tiden eller huvudkaraktären tänker tillbaks eller har en dröm och kanterna på tv-skärmen blir suddiga. Men nu mår jag mycket bättre ska dock sova nu och ta det lugnt. Får endast träffa den närmsta familjen och det enda positiva som kom ut av detta är att jag har blir nu högre prioriterad på lever transplantationslistan. Jag antar att det inte finns något dåligt som inte har något gott med sig. Over and out…