Igår var jag så himla trött och loj hela dagen. Men idag har jag mått mycket bättre och har inte sovit bort hela dagen, men nästan. Mamma och pappa har rastat mig idag som en liten chihuahua. Vi gick till ett fik precis bredvid konsum satt där en halvtimme och drack en coca-cola sedan gick jag hem och sov. Det var en perfekt långpromenad. Det tar ungefär 3minuter att gå till konsum från min dörr. För mig idag, tog det en kvart one way. Det är bäst att skynda långsamt.
Det var hur härligt som helst att komma hem och sova i en timme och kolla på film, efter min långpromenad. Alla vardags sysslor blir så påtagliga när man är sjuk, man kan inte duscha själv eller vara hemma ensam för länge, precis som en liten hund, samt jag har lika håriga ben som en hund. Det som skiljer mig från en chihuahua är att jag kan kommunicera, jag är mycket fnasigare och jag går som tur är inte på alla fyra, än så länge i alla fall. Mina vakna timmar gå åt till att jag smörjer in mig med babyolja och lotion hela tiden, ändå ser jag ut som en liten torrboll. Det värsta är klådan, man kliar och kliar men det blir aldrig bättre. Jag börjar bli seriöst trött på att vänta på att doktorn ska ringa, jag håller på att bli lite smått galen. Om jag inte får min nya lever snart får jag ta saken i egna händer… Nej jag skoja bara, det enda man kan göra är att vänta… tyvärr. Jag brukar försöka tänka såhär: ”Waiting is good. It means you are not going to die. The person you need to feel sorry for is the one who gets rushed in to the ER and treated first”. Nu ska jag lyssna på Mendelssohns skiva Songs Without Words, innan mina systrar kommer över. 