Jag vet inte hur jag ska börja skriva om detta som jag har gått igenom. Men det hela började med ett telefonsamtal sent den tredje november. Nu fanns det äntligen en lever som passade mig. Hela familjen åkte in till sjukhuset där allt var väl förberett och allt gick smidigt. Jag åkte ner till operationen tidigt på söndag morgon. Efteråt fick jag höra att operationen hade gått galant men tagit väldigt många timmar. Tydligen så efter narkosen och jag vaknade upp på uppvakningsavdelningen så frågade jag mamma på en gång om pappa levde. Jag hade frågat om pappa var ute i krig och om han var död. Fast han satt på andra sidan sängen… haha tur var väl det! Dagen efter åkte jag upp till avdelningen där jag skulle fortsätta min återhämtning. Mina systrar kom förbi och jag var jätteglad att se dem igen.
På tisdagen kommer jag inte ihåg så mycket förutom att jag gick till matsalen fram och tillbaka och alla var mycket imponerade. På eftermiddagen fick jag väldigt svårt att andas och mina systrar kom förbi och vi försökte streama ”Ensam Mamma Söker”. Men jag kommer inte ihåg så mycket all min fokus var att andas. Mamma kom förbi och mina systrar åkte hem. Sedan blev det svårare och svårare andas. Jag höll mamma i handen hela tiden, medan massa sjuksköterskor sprang runt oss. De sprang med mig i sjukhuskorridorer till intensivårdsavdelningen. Jag bad mamma berätta nånting som gjorde att jag tänkte på annat. Hon började prata om rabatter och planteringar. Då jag röt åt mamma att berätta något roligt. Stackars mamma, hon gjorde ju bara sitt bästa. Tillslut sa jag till mamma:
-Mamma… snart orkar jag inte andas mer…
Mina lungor kollapsade och jag blev kopplad till en respirator.