…På morgonen kom det en ny sjuksköterska som jag inte alls tyckte om lika mycket som nattsjuksköterskan. Hon berättade att kollegorna brukade kalla henne för Eva Braun för att hon var så bestämd. Hon var jättejobbig, kom och störde, ville att jag skulle andas på olika sätt och vända på mig hela tiden. Men jag vet att hon bara ville mig väl och var en bra sjuksköterska, även om det var jobbigt för stunden. Jag hade så ont i såret så jag ville mest ligga stilla. Det gjorde ondast att lika plant i sängen helt raklång. Det ville Eva Braun prompt att jag skulle göra, men jag klarade inte av det på grund av smärtan.
Efter några timmar skulle jag röntga mina lungor för att se att allt var okej efter ECMO behandlingen. Det var en mardrömsupplevelse. Det kom två unga sjuksköterskor som vred och vände på mig och tvingade mig att ligga plant (planare). På en röntgen bild skulle jag hålla upp armarna över huvudet, men jag klarade inte det. Det gjorde alldeles för ont. Röntgensjuksköterskorna var tvungna att kalla in en till sjuksköterska som skulle hålla i mina armar. Det är inte ofta jag skriker av smärta men då banne mig skrek jag högt. Tänk er att er mage är en stor mör köttbit och så skär någon en tjock skåra i mitten av denna köttbit. Sedan tar de en häftapparat och häftar ihop köttbiten igen, och så fort du rör dig gnisslar häftstiften och hugger dig i magen. Det var precis så det kändes när jag rörde mig.
Efter röntgen blev jag flyttad till intensiven. Där var det runt fem sjuksköterskor som tog emot mig. Det hade bara en till patient i den stora salen som jag låg i. Det var nästan alltid en sjuksköterska runt mig hela tiden och det var snälla allihop. Jag frågade om jag kunde få kolla på TV, och jag fick en jättefin platt tv som de rullade in och ställde framför min säng. Då blev den andra patienten väldigt avundsjuk och hon börja skrika och gorma om att hon ville minsann också kolla på tv. Då fick hon en gammal tv med VHS. Mohaha. Mina systrar var där och vi tittade på något svensk program, bonde söker fru, små stadsdrottningar eller något annat intellektuellt. Jag var väldigt varm och hade blöta handdukar över hela mig. Så fort någon kom och hälsade på mig med kalla händer så tog jag tag i deras hand och tryckte den mot min panna. Jag måste säga att de flesta doktorer och sjuksköterskor såg väldigt förvånade ut när jag gjorde det. Senare på kvällen blev det strömavbrott så jag kunde inte se mer på TV. De hade reserv-el så att hela salen blev jätteljus. Jag hade jätte svårt att sova på grund av att det var så ljust överallt. Men de lyckades fixa ljuset runt 2 så det var ändå ganska lugnt. Dagen därpå var den 16/11 och jag skulle äntligen få åka tillbaka transplantationsavdelningen till mitt eget rum. Mitt mål var fortfarande att komma hem till min födelsedag 23/11. Men det såg mörkt ut…
Det känns konstigt när jag tänker tillbaks och reflekterar över det som har hänt. Det känns fortfarande konstigt att vara hemma. I dag gick jag en promenad utomhus. Det är ju snorkallt ute, jag höll på att frysa ihjäl. Men det var trevligt att se folk som mår bra och lever normala liv. Jag längtar tills jag kan börja leva ett normalt liv igen med alla andra medmänniskor. Problemet när jag gör saker är att jag känner mig väldigt pigg i huvudet, men kroppen är trött. Pang bom så blir jag dödstrött, det är som om någon öppnar en kran och all energi rinner ut på en sekund. Då är det ganska jobbigt att ta sig hem. Idag har vi också firat min systers födelsedag lite försent och ätit gott. I morgon är det första advent kan inte fatta vad tiden har gått fort. Men det känns skönt att hela den här processen snart är slut. Jag har verkligen valt rätt årstid att ligga inne och softa i soffan och kolla på film. Ingen tycker ju om att gå ut i snöoväder.
Jag och mina systrar har börjat en kampanj som heter ”Donera Mera!” Vi uppmuntrar folk att gå in på http://www.socialstyrelsen.se/donationsregistret/anmalan och donera era organ. Ge era medmänniskor den finaste gåvan man kan ge en person ett liv. För det var precis det jag fick chansen till ett nytt liv, och det är jag evigt tacksam för.
Glad första advent och ät mycket peppakakor.